måndag 15 juni 2015

Lite galet

I två veckor jobbar jag heltid eller nästan för på sommaren är heltid lite kortare. Ja och på fredag är det midsommar och veckan efter har jag tagit semester på fredag. Så har jag en massa flextid som jag ska försöka minska lite de här veckorna. Men alltså det är konstigt att vara så länge på jobbet. Vad man hinner. Men samtidigt känns det lite tomt. Konstig mix av känslor. Jag känner mig lite smådeppig mest hela tiden. Jag fattar inte hur det ska vända riktigt fast det blivit sommar. Men jag menar vem har sagt att man ska vara så himla glad fast det snart är sommar. Jag stod bland mina planteringar där mest ogräs växer och tänker tankar som att det är ingen idé. Jag kommer aldrig kunna hålla efter. Samma känsla här inne med tvätten och högarna. Så sömnen som krånglar. Och de där nära relationerna. Jag börjar tänka på min sons student 1 år bort och tänka men vilka kommer. Vad har vi för släkt. Till Ellas konfirmation kom min mamma. Ingen annan. Nä jag måste försöka leva i nuet. 

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas du får en skön sommar och att du hittar livsgnistan igen. Och kom ihåg att alla har inte fantastiska relationer till släkt och vänner. Jag kan känna att vi är lite ensamma ibland. Jag och maken har fullt upp med våra barn så vi hinner inte med vänner många gånger...

minna lindeb sa...


Släktingar är ju inget man väljer. Tyvärr.
Jobbigt. Jag förstår dej.

Jag har ingen trädgård. Står inte ut med ogräset som jag aldrig hinner rensa, och står inte ut med förgängligheten i sommarplanteringar. Istället håller jag mej till inneväxter som alla har ett mycket längre liv. Varje planta en egen historia.

Jag tycker du är en bra mor. Du har härliga färger i ditt hem och i din själ och i ditt föräldraskap. Men du är för hård mot dej själv. Varför? Det finns liksom ingen orsak. Jag önskar jag fick ge dej en stor kram och sitta ner en stund vid en kopp kaffe. Jag önskar dej en njutningsfull sommar. Det är du så värd. Och en skön hängmatta. Och en bra bok, och mjukt gräs under fötterna. Kram.

Anonym sa...

Viktigast är att det finns några som bryr sig, om det är den egna familjen eller en släkting som kommer resande spelar ingen roll. Vi brukar bjuda grannar på studenter och konfirmation, de har sett barnen i många år och tycker det är roligt när det går framåt. Är ju toppen om de i närmsta husen har lite koll och känsla för varandra, man måste inte vara släkt. Självklart kan man ta en fika ihop ibland också. Har studenten kompisar på andra skolor så kan ju de komma, men ärlig talat så är ni ju många bara som ni är, i en del studenters hem finns en förälder förutom själva föremålet.

Anonym sa...

Vi kommer gärna! Men jag håller med de föregående, ni är många och rika redan. Släkt kan man inte påverka, där är det kanske bara acceptans som gäller... Lättare sagt än gjort. Kram / E

Anonym sa...

Vi vill gärna komma! J