Magsjuka hade vi i och för sig minst en gång per år ofta två förut. När de stora barnen var små. Men våra yngsta har konstigt nog nästan klarat sig ifrån det. En dotter hade återkommande urinvägsinfektioner, men det är länge sedan nu. Hon var nog kanske lite av ett öronbarn, men det gick också över ganska snabbt. Jag minns en gång när hon var 5 år, eller 6 kanske hon hade fyllt. Vi var på inskolning på 6-års och hon drabbades på natten av krupp och min man fick åka in med henne. Två veckor senare drabbades hon av en urinvägsinfektion och det blev akuten igen och det roliga var, det insåg vi sen, just då var det inte så kul, att hon hade exakt samma kläder på bägge gångerna. En lila manchesterjacka, ett par gröna mjukisbyxor och ett par höga, röda filtstövlar.
Ja och en son fick hastigt opereras en gång och en dotter svalde en pärla när hon var fyra år och den fastnade. Det blev ett trauma för mig. Det låter egoistiskt, men det var det. Hon blev sövd och jag hörde bara en massa pipande larm när jag väntade på att de skulle ha opererat klart. Eller operera var det väl inte. Det var pärljakt i lungorna. De hittade ingen pärla och hon vaknade efter sövningen.
Fast det jag skulle skriva om egentligen var att Majken blev sjuk i måndags. När jag hämtade henne hade hon nästan tappat rösten. Och det har varit mysigt. Det lustiga var att jag på dagen i måndags skickat ett mejl till min chef och frågat om jag kunde ta en semesterdag kommande måndag för jag kände mig helt slut och bara den här veckan är det två kvällar med uppträdanden. Det fick jag och nu har jag varit hemma igår och idag också p.g.a dotterns förkylning. Det blev en paus. Välbehövlig. Och nästa vecka blir det lite mera paus.
Sen har inget varit värre än när vårat äldsta barn mådde psykiskt dåligt. Då vändes min värld upp och ner. Jag förlorade min sömn och min aptit och blev lite halvt galen. Jag litatde aldrig på att han skulle komma hem igen. Jag kan inte skriva om den här tiden utan att vilja gråta. Nu låter det ju som att de varit sjuka mycket, men på det stora hela tycker jag vi varit lyckligt lottade.
3 kommentarer:
Jag ser att ni också är lite sjuka! Hoppas sjuklingen kryar på sig snart! Läser om pärlan..och känner igen mig...ett av våra barn "tappade" ner en skruv i munnen som for raka vägen ner. Han låg och tittade på den där skruven och jag tänkte att jag skulle ta den men hann aldrig göra det innan han tappade den. Han hulkade lite men inget mer hände...ringde till sjukhus och fick åka in för röntgen och kontroll..den hade hamnat i magsäcken. Det velades lite om hur de skulle göra...men de kom fram till att det bästa var att låta den komma ut den naturliga vägen. Han fick stanna för observation tills skruven gått förbi tolvfingertarmen där det tydligen är lite kritiskt. Sen fick vi åka hem..och efter ytterligare ett dygn kom den ut! Det var ett trauma för mig också...fast det gick bra! Men så många känslor kommer igång...all oro...
Hej
Oj vilket drama med skruven. Tänk det går så fort ibland så man hinner inte med. Tur att det gick bra för er med.
Det var en pappa som kom in samtidigt med sitt barn som skurit sig rejält i handen när min dotter hade svalt en pärla. Jag minns att den där pappan kunde somna när sonen opererades och jag hade ju varit hysterisk och bara gått runt, runt i cirklar och väntat på katastrofen när min dotter opererades . Jag insåg hur olika vi människor är. En del (jag) väntar på katastrofen och en del tror att det kommer att gå bra!
Ja, visst är vi olika! Och jag är nog som du...tar ut en massa i förskott, oroar mig...så mycket att det blir lite jobbigt ibland. Och känner jag mig inte orolig börjar jag ofta fundera...vad har jag att oroa mig för...det måste finnas något! Och det gör det ju för det mesta! Fast jag kan hantera det...kan betrakta det utifrån för det mesta...om du förstår! Ha en bra lördagskväll!
Skicka en kommentar