söndag 4 september 2011

Veckan som gick

Jag kan inte beskriva hur mycket energi vardagen tar för mig. Blogga hur hinner man det? En del jobbar heltid och har barn så jag vet att det går att hinna med. Men inte för mig. Jag har sagt det förr men jag måste säga det igen. Jag hinner inte riktigt med. Nu hade vi fioldag igår och dagisfest i tisdags. Och plötsligt har jag blivit inbjuden i en bokcirkel av en barndomsvän. Vi hade/har ju en som aldrig träffas, men den här verkar träffas regelbundet. Ja så vi träffades i torsdags. Och så har Signe och Ernst varit på läger torsdag till fredag med skolan. Så den morgonen dom skulle iväg var jag inte pigg och jag skulle skjutsa fyra barn plus Majken och Ester som är lediga på torsdagar. Pannkakor skulle stekas och det sista skulle packas. Vi hann i tid fast Signe tyckte jag hade varit gnällig och det hade jag.

På fredagen var ju dagis stängt och det hade vi inte planerat för, men det gick när jag och min man delade på dagen. Så på fredag klockan 12 åkte jag hem från jobbet, hämtade flickorna på Bengts jobb och åkte hem och hade ingen husnyckel visade sig. Just då kom också E och S hemvandrande från skolan dit dom blivit skjutsade efter lägret. Ja så då stod vi där, Signe som sovit pyttelite Ernst som blvit stucken av en geting och jag jätte trött efter en vecka i något hakvförkylt tillstånd. Men just då kom vår grönsaksleverans och han hjälpte oss, gick runt huset och hittade faktiskt en öppen dörr. Svårare än så var det inte.

Igår var det så upptakt med fiolen och Ernst vill sluta så det går minst sagt lite tungt nu. och inte blev det precis bättre när han skulle missa en fotbollsmatch igår. Men vi tog oss dit och det gick bra. Dom spelade tre fiolpass efter varandra och jag såg att dom nästan inte stod på benen men då äntligen fick dom en jätte lång lunch. På lunchen åt vi pannkaka (igen) och tittade på friidrott i cafeterian och sen sprang dom ut och lekte kurragömma, 4 stycken från fiolgruppen. Och jag tänkte att det här blev ju ganska bra. Vi kan nog motivera honom ett tag till. För dom kan så mycket och lärarna är snälla och inspirerande. Och just nu handlar det mycket om att ingen annan spelar, men om några år så kanske dom kan tänka mer utifrån vad dom själv vill. Och då kanske dom vill sluta och då måste dom ju få det. Men inte än.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du verkar hinna mer än de flesta och de har ändå en mindre barnaskara än er.
jag tror att det är bra att ni bestämmer åt Ernst att han inte ska ge upp fiolen, för det är nu han har chansen att lära sig. Kanske kommer han att tacka er för att ni gav honom möjligheten att lära sig ett instrument. Det är trist att träna men kul att kunna.

kram U

Maria sa...

Hej
Vad bra att du tror att vi gör rätt. Man blir ju så osäker. Vet du vad som hände idag, jo han spelade två gånger idag så där frivilligt.Kram Maria