tisdag 14 april 2015

Helt slut

Påsken började så bra fast den äldste blev rejält sjuk i influensa (tror vi). Solen sken. En dotter följde med en annan familj till fjällen. Vi andra firade en lugn påsk. Vi gjorde en sån där klassisk utflykt som vi gjorde så mycket förr. Så blev de små sjuka och dottern i fjällen också. Jag började städa och blev sjuk. Jag tog alvedon och fortsatte städa. Mitt mest lyckade resultat hittills. Vi såg filmer på kvällen, mest min man och sönerna och jag lite på slutet. Jag grät till Ett anständigt liv. 

Så kom mamma. Vår äldste var social med henne och på bättringsvägen. Hon sa inget om städningen eller att det var fint. Hon berättade om tågresan och hur hon ömsom svettats och ömsom frusit. Hon ville inte krama de små som var sjuka vilket jag kan förstå fast själv ändå gjort om jag känner mig själv rätt. Så blev vi nervösa för Londonresan för ytterligare en resenär blev sjuk. Men det blev en resa. Vi var få hemma nu. Ett barn satt på sitt rum och var asocial. Mormor frågade mycket om detta. Jag fick dåligt samvete. Hon pratade mer om det och jag pratade med barnet. Då sa hon att jag inte skulle göra det för hennes skull. Jag gick och la mig. 

Jag försöker skriva ärligt här, men får dåligt samvete så jag får ta en paus nu. Men det jag önskar är att hon pratat lite mindre om sig själv, hjälpt till mer, sagt mer snälla saker till mig och mitt liv, Gett de små mat först när vi satt vid middagsbordet när  jag var ensam vuxen tillsammans med henne och att hon inte sagt om besticken hon gett oss för många år sedan " att jag tycker om dom, men jag vet ju inte vad ni tycker förstås". Jag har ju sagt att vi tycker om dom. Måste jag säga det varje gång vi ses? 

Jag försöker inte vara elak här utan konkret skriva vad som gör mig upprörd. Sen kan det vara så att jag framkallar allt detta genom mitt sätt att vara. För jag blir lätt sur och tyst. Samtidigt försöker jag serva, vara till lags, sopa framför så mycket jag förmår. Jag är så slut idag. Och så ensam. Jag kan inte prata med min bror för han tycker att jag inte gör min plikt.


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Maria!
Jag förstår att du är helt slut. Sjukdom, städning och allt plock och jobbiga relationer, det är klart att det tar på krafterna. Och jag lovar dig, det är de jobbiga relationerna som tar mest energi. Känner så väl igen mig i din beskrivning! Fy för martyrer, för det är ju det din mamma är. Och antagligen väldigt bekväm av sig också, fast det skulle hon säkert aldrig hålla med om. I stället ser hon till att du blir sittande med dåligt samvete... Hälsningar Annelie

Anonym sa...

Jag känner också igen mig i beskrivningen av ditt förhållande till din mamma. Det är så himla svårt att acceptera, att ens mamma inte förmår. Och att man är så himla olika.
Inte konstigt att du är trött, jag kan känna mig dränerad på energi efter ett telefonsamtal...
Michaela :)

Maria sa...

Bekväm är så sant. En gång sa jag att hon var bortskämd och hon blev nästan chockad. Och bekväm är nog mer passande beskrivning. En vecka har jag varit helt slut nu. Det är så svårt och smärtsamt.

Maria sa...

Hej
Jag är så tacksam att ni kommenterar här och inte bara tycker att jag är förfärlig. Och att ni känner igen er gör att jag känner mig mindre ensam.