lördag 4 juli 2015

Som jag är

Helst ska jag aldrig resa för då slutat det mesta fungera. Eller iallafall magen. Den liksom tvärdör så fort jag låser dörren till hemmahuset. Sen då rädslorna. Att färdas i båtar som piper och säkert kan kantra när som helst. Jag går en runda och checkar läget för att se att den inte tar in vatten eller verkar sne. 

Men det är värt det. Vi har haft det bra och bara en dag hade jag ont i magen. 

Jag läser April i Anhörigsverige av Susanna Alakoski och tänker att rädslorna kommer väl av den där uppväxten med en som var beroende. Att som barn leva med att ansvara för en vuxen. Se till att den inte dricker för mycket och misslyckas. Lite så jobbar jag  med de här katastroftankarna. Att inte våga tro att det går bra utan att jag aktivt deltar. Deltar genom att lyssna efter ljud som den här gången vågstänk och pip. Och katastroftankar för att man inte tror att det kan gå bra. Det var ju mest så att det inte gick bra.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Kloka fina du❤️ Törs man läsa den tycker du?!
J

Maria sa...

Hej
Du törs och ska. Det är en bok för oss alla anhöriga. En alkoholist kan bli nykter, men en anhörig förblir en anhörig. Läs💚❤️

Anonym sa...

Läste citatet : de ville oss inte illa , de kunde oss bara inte väl - så fint! Ska läsa!
Nu är vi på väg söderut, vi ses om ett par veckor?!
J

Maria sa...

Ja så fint och klokt. Det är mycket klokt och vackert och smärtsamt i boken.

Maria sa...

Vi är också på väg! Vi ses sen när vi är tillbaka. ❤️