Stoppa ner huvet i sanden går inte hela tiden

Jag pratade med mamma. När ska vi komma dit? Ja inte nu under två veckor när min brorsa är där. Ja sen jobbar min man och jag får åka själv med barnen, som förra året. Ja han, brorsan,  är ju alltid där mitt i juli, alltid. Ja men ni kunde ha kommit tidigare. Ja, eller han. Han hade kunnat åka dit i slutet på juni och kanske frusit lite. Så kunde vi gjort i år.

 Det är så tråkigt att det är så här, säger hon, mellan er. Ja och jag vet vems fel du tycker det är. Nej, tänker jag, så ska man inte säga. Men jag vet att det är så. Nej, säger hon, allt jag vet att han är ledsen över att det är så här. Jo men så är det. Han är ledsen, men att ändra sig, att prata om något känsligt någon gång, att inte låtsas som att allt är bra, att inte vara helt okänslig för vad andra tycker och tänker. När det inte är det minsta bra. Vad jag inte vill att ett sånt här samtal ska få mig helt ur balans. Vad jag inte önskar att jag var tvungen att dra upp huvudet ur sanden. Jag kan inte ens läsa en bok av Malin Wollin som är rolig, riktigt rolig, utan att någon del gör mig så påmind om det jag aldrig haft. När hennes man spelar fotboll, bortamatch, och hon åker hem till föräldrarna med de tre barnen. Hennes föräldrar lagar mat, lägger barn och går upp med dem på morgonen. Alltså vi har aldrig haft det så. Aldrig. Jag vill att alla ni som har det så inse att vi är många som inte förstår hur det känns det minsta lilla.