Vi har gjort två länder idag

Köpt glansig träningsoverall i Finland till Majken. Jag tycker det är så charmigt med såna där Overaller i gammalt glansigt tyg som folk hade förr. Hon är så nöjd.

Sedan Ikea och Ica i Sverige. Barnen har varit så duktiga hela dagen. Lite fika på Ikea gjorde sura munnar lite gladare. Middagen blev klar halv åtta. Jag fick ha ful-gympaskorna idag. Det var så kallt. Vi brukar inte precis ha tur med vädret. Det är inte våran grej.

Vi lever stugliv

Och det är kallt och det har regnat. Men det är okej. De har ritat, badat i regn, spelat spel och läst. Mycket har de läst. Idag vaknade jag med huvudvärk. Hoppas det ger med sig. Det är mycket som vilar på mina axlar kan man säga.

Skärpning

Jag tänkte det igår om mig själv. Nu skärper du dig. Ta hand om dig. Klipp dig. Rör på dig. Ät bra. Drick mindre kaffe. Oroa dig mindre. Var glad mer. Bit inte på naglarna. Vårda det du har. Fastna inte i skiten. Typ så tänkte jag,  inte riktigt. Jag tänkte bara "ta hand om dig". Men det innefattar ungefär det här.

Så fortsätter jag läsa Gunilla Linn Persson. Jag tycker om henne. Älskar när författare sätter ord på saker som för en själv mest känns kaotiska och lite obegripliga. Nu läser jag den här.

Idag

Lite piggare idag. Vi hann med att titta på dotterns fotbollsmatch i morse. Vi cyklade fram och tillbaka och hälsade på lite djur på vägen. Vädret lite lagom. Sen hem och laga lunch. En massa rester har vi just nu.

Så läser jag en bok jag älskar. Det var länge sedan nu. Jag läste ju den av Susanna Alakoski som liksom var livsnödvändig på något vis. Men sen hamnade jag inte rätt. Men nu hamnade jag helt rätt. Ute på en ö. Jag som tycker det är rätt skrämmande. Läs meningen " Men hon kan inte sitta.... " oron är ett eldklot i henne". Så bra tycker jag.

Trött

Jag är ledig. Vädret är okej. Alla är lediga förutom den äldste som är ute på ön. Men så blev jag så trött. Helt klubbad av trötthet. Jag fattar inte. Den slår till när man minst anar.

Kombinationen

Av att ha ett barn som blivit 18 och se på gamla bilder gör mig så sentimental och lite förtvivlad över årens framfart. Och tacksamhet över att ha friska barn och att ha ett barn som fyllt 18. Och tacksamhet över att den här sommaren varit känslomässigt något lättare än den förra. Men just idag har jag lite ont i magen, känner mig sliten, måste vattna blommor på jobbet och inser att sommarvädret kanske inte blev så där strålande. Kanske lite för många dagar med hemmafix har det blivit.

Igår blev han 18 år

Älskade, fina, underbara

Nästan alla hemma

Hon som väntat på katastrofen andas ut lite. Arg har jag varit också. Så var vi på utflykt idag och min man var pedagogisk och jag var bara som en hög känslor. Tänk om jag oroade mig hälften så mycket jag skulle lära mig då. Tror jag. Mina fina nya skor hade jag. 

Vad jag gör?

Jag syr, lappar och lagar. Denna tröja har legat kanske 10 år i laga-lådan. Jag sydde en ny halsringning med hjälp av ett par trasiga pantalonger. Jag funderar en del. Vi är bara 5 hemma och det är lite oroligt. Jag är som hon i Tove Janssons böcker som väntar på katastofen. Jobbig känsla.

Stoppa ner huvet i sanden går inte hela tiden

Jag pratade med mamma. När ska vi komma dit? Ja inte nu under två veckor när min brorsa är där. Ja sen jobbar min man och jag får åka själv med barnen, som förra året. Ja han, brorsan,  är ju alltid där mitt i juli, alltid. Ja men ni kunde ha kommit tidigare. Ja, eller han. Han hade kunnat åka dit i slutet på juni och kanske frusit lite. Så kunde vi gjort i år.

 Det är så tråkigt att det är så här, säger hon, mellan er. Ja och jag vet vems fel du tycker det är. Nej, tänker jag, så ska man inte säga. Men jag vet att det är så. Nej, säger hon, allt jag vet att han är ledsen över att det är så här. Jo men så är det. Han är ledsen, men att ändra sig, att prata om något känsligt någon gång, att inte låtsas som att allt är bra, att inte vara helt okänslig för vad andra tycker och tänker. När det inte är det minsta bra. Vad jag inte vill att ett sånt här samtal ska få mig helt ur balans. Vad jag inte önskar att jag var tvungen att dra upp huvudet ur sanden. Jag kan inte ens läsa en bok av Malin Wollin som är rolig, riktigt rolig, utan att någon del gör mig så påmind om det jag aldrig haft. När hennes man spelar fotboll, bortamatch, och hon åker hem till föräldrarna med de tre barnen. Hennes föräldrar lagar mat, lägger barn och går upp med dem på morgonen. Alltså vi har aldrig haft det så. Aldrig. Jag vill att alla ni som har det så inse att vi är många som inte förstår hur det känns det minsta lilla.

Trötta semestermänniskor

I två veckor har vi kånkat väskor, packat och packat upp, åkt båtar, tåg, bil, rälsbuss, buss, pendeltåg. Vissa dagar har varit jättefina och andra, särskilt en eller två,  rätt så jobbiga.

Slottsskogen var fin och vilsam, Liseberg var ett 9 timmar långt besök. Det var en riktigt bra dag förutom att jag åkte några hemska karuseller. Vi såg också Carl-Einar Häckner på scen ett tag på Liseberg och han var så kul. Idag hann jag med att köpa världens mjukaste och skönaste pantalonger på Gudrun Sjödén. Vi har ätit så god mat. Fin kinamat, goda vegetariska delikatesser, en fantastisk surdegspizza och en kycklingrulle på Liseberg (mer snabbt än gott). Vädret har varit okej. 

Men jag längtar hem nu. Jag tänker på att jag ska rensa ut alla kläder som jag inte tycker mycket om för jag har under semestern nu läst en bok om städning. Eller jag håller på att läsa den. Att jag ska  fixa i trädgården, att jag ska vara närvarande, att jag ska promenera varje morgon, att jag ska måla panelen i trappen. Ungefär så tänker jag. Jag ska också fundera över hur jag vill ha det.

Att resa är viktigt också för det väcker tankar och idéer.

Resefrisyren

Har haft flätor i några dagar. Sover i dem och dom är kvar när jag vaknar. Så himla praktiskt. Jag är ju allt annat än en som ägnar någon tid att hålla på med håret. Jag hade som glömt det här med flätor. Det har varit några intensiva dagar. För intensiva för mig och min kropp. Jag har stora blåsor i munnen och svårt att äta. Sömnen är för dålig. Men snart hoppas jag att vi får lite lugn och ro. Några mysiga dagar hoppas jag på. Och lugna.

Huvudvärken

Exakt hela dagen har jag haft huvudvärk. Helt bortkastad dag. Jag går och lägger mig hela tiden. Vi som packar och tvättar och behöver göra det hela dagen.  Jag har inte tid. Alvedon hjälper visst inte heller.

 Jag har läst ut Anhörig-boken. Jag tänker att får jag tillhöra den skaran, jag som aldrig haft det så hemskt? Det är så långt ifrån min uppväxt. Och vi har aldrig levt i fattigdom.  Men jag får det ändå, tror jag Susanna skulle säga. Den handlar om dig också. Jag som hade nyktra vardagar förutom ölen under matlagning och ölen till maten. Jag hade onyktra fredagskvällar och lördagskvällar. Jag hade onyktra nyårsaftnar och andra aftnar. Men julafton hos min faster var nykter. Jag älskar fortfarande julen. Att få vara så avslappnad. Sen de där festerna som det bjöds till ibland. Men jag hade min mamma som jag alltid kunde lita på i de här situationerna. Hon som aldrig gick över gränsen. Vilken bedrift av henne förresten. Min bror sa att han bara minns det som varit bra. Sån är jag säger han. Avståndet ökade när han sa så. . Hon skriver någonstans i boken att det vita fåret kan bli det svarta bland svarta får. Det var väl jag då som bråkade så min familj höll på att gå i bitar. Men jag var i bitar. Det var mitt sätt att hantera kaoset i mitt inre i en miljö som inte var riktigt pålitlig.

Hemma

Tidningar i en spridd hög på bordet. Några små skott tittar fram. Växterna i krukorna slokar övertydligt. Och alla väskorna efter endast 5 dagars semestrande. Alla väskorna som inte ids tömma sig själva.Värmen klibbar fast kläderna och krymper orken. Vi dricker kaffe och barnen rände snabbt upp på rummen. 

Jag börjar förstå att vi är lediga tillsammans nu. Och den här sommaren har, tack Gud, börjat på ett helt annat sätt än den förra.

Som jag är

Helst ska jag aldrig resa för då slutat det mesta fungera. Eller iallafall magen. Den liksom tvärdör så fort jag låser dörren till hemmahuset. Sen då rädslorna. Att färdas i båtar som piper och säkert kan kantra när som helst. Jag går en runda och checkar läget för att se att den inte tar in vatten eller verkar sne. 

Men det är värt det. Vi har haft det bra och bara en dag hade jag ont i magen. 

Jag läser April i Anhörigsverige av Susanna Alakoski och tänker att rädslorna kommer väl av den där uppväxten med en som var beroende. Att som barn leva med att ansvara för en vuxen. Se till att den inte dricker för mycket och misslyckas. Lite så jobbar jag  med de här katastroftankarna. Att inte våga tro att det går bra utan att jag aktivt deltar. Deltar genom att lyssna efter ljud som den här gången vågstänk och pip. Och katastroftankar för att man inte tror att det kan gå bra. Det var ju mest så att det inte gick bra.

Värmen

Vi bränner oss på sanden. Så väldigt varmt och vilsamt. Vi doppar oss i det kalla vattnet och sitter i skuggan och läser. Vi har det rätt så bra ihop, överraskande bra. 

På en ö

Trots massa rädslor som båtar så har vi tagit oss till en ö. Lugnare ställe får man leta efter. Och världens finaste kafé hittade vi igår. Hela familjen njöt och äldste satt kvar och läste och världens charmigaste servitris fyllde på kaffe.