Vi började resan på Naturhistoriska riksmuséet. En hel dag var vi där. Ester blev jätte rädd för apmänniskorna som stod i glasmontrar och även för en isbjörn, men inte Majken. Hon bara skrattade åt allt. Barnen tyckte om att vara där. Vi har varit där en gång för flera år sedan. Vi avslutade med film på Cosmonova, nu med 3D glasögon. Jag tyckte att det räckte med hur det var innan, utan glasögonen. Jätte stora havsmonster kom emot oss och ändå höll jag på att somna. Allt är inte riktigt lika kul som när man var barn. Då hade jag älskat den där filmen. Men nu med två bäbisar, dagen efter en bilresa med 6 barn genom hela Sverige så var jag lite trött.
Dagen efter var det Gröna lund, där vi aldrig varit förut. Kusinerna anslöt och dom och äldsta dottern åkte allt och då menar jag allt. Även den där mystiska karusellen, Insane tillsammans med min man och dom köade i 45 minuter och åket tog 45 sekunder. Och den var inte rolig, tyckte han. Som ett astronauttest. Äldsta sonen är ingen karusellmänniska och började besöket med Nyckelpigorna. Han gillade Slänggungorna och Bläckfisken men åkte inga av dom läskiga. Jo Vilda musen och den åkte jag också och gillade inte alls. Tänkte bara på att den där bilen skulle lossna och flyga iväg. Åttaåringarna åkte allt dom fick åka, men Signe var ledsen över att hon inte fick åka allt som storkusinerna och storasyster fick åka. Så fast hon hade det så kul så var hon lite ledsen. Och en gång så tappade vi bort henne och då blev jag skräckslagen. Jag och folksamlingar, ingen bra kombination. Fast jag blivit lugnare nu när barnen blivit lite äldre så blev jag så rädd. Men så såg jag henne på ett litet torg. Ensam.
När vi gick mot bilen så blev äldsta sonen åksjuk. Vit i ansiktet och illamående. Fast han mest åkt snälla saker. Gröna lund. Jobbigt, jobbigt och roligt, roligt.
Våra barn bråkar en del. Dom två äldsta med varandra och systrarna med varandra. Men aldrig bråkar någon med Majken och Ester. Så mycket kärlek dom får, det är egentligen inte klokt. Ser ni hur mycket kärlek storasyster ger dom. Hon har tålamod med dom, hon som egentligen har så lätt att tappa det, oändligt mycket. Och dom älskar henne tokigt mycket. Särskilt Majken sträcker armarna mot henne och vill komma upp så fort hon ser henne.
Och i Uppsala åkte vi gammalt ånglok med en ung konduktör fast han var antik på något vis. Han berättade med stolthet i rösten om det gamla tåget och den gamla bussen som vi åkte sedan. Han stannade bussen så att tre tjejer som gick längs vägen fick åka med och han stannade bussen och lyfte bort en hink som stod på vägen. Jag tror han hade all tid i världen. Och han bad om ursäkt flera gånger när han råkade stöta till min man. Och han skvallrade lite om kungafamiljen också. Bara så ni vet. Men jag säger inte vad han sa.
Igår ramlade Ester över kanten på hörnsoffan ner på golvet med huvudet före. Duns, duns lät det. Tiden stannar och kroppen blir som tom och underligt orörlig. Och så skrek hon, tack och lov, fast jätte länge. Sedan rann det dregel ur mungipan och jag undrade varför och om vi inte borde åka in med henne. Hon hade en bula på huvudet och blåmärke i pannan. Min man tyckte att hon verkade okej men sedan när vi la oss så kändes hon febrig. hela natten så vaknade jag då och då och kollade att hon andades. Min man som var så lugn ringde sjukvårdsupplysningen och bad att få prata med en kirurg när jag hade somnat. Så helt lugn var han inte. Idag var hon sig lik och aldrig mer får hon ramla från höga höjder. Älskade Ester.
Våra måltider är ju smått kaotiska nu för tiden. Och aldrig har väl några av våra andra barn suttit på bordet. Men då säger vår gamla vän att det gjorde ju Ernst och Signe också. Så det är väl bara inse att såna är vi, ja såna som låter våra barn sitta på bordet bara vi får äta.
