Fall från hög höjd

Igår ramlade Ester över kanten på hörnsoffan ner på golvet med huvudet före. Duns, duns lät det. Tiden stannar och kroppen blir som tom och underligt orörlig. Och så skrek hon, tack och lov, fast jätte länge. Sedan rann det dregel ur mungipan och jag undrade varför och om vi inte borde åka in med henne. Hon hade en bula på huvudet och blåmärke i pannan. Min man tyckte att hon verkade okej men sedan när vi la oss så kändes hon febrig. hela natten så vaknade jag då och då och kollade att hon andades. Min man som var så lugn ringde sjukvårdsupplysningen och bad att få prata med en kirurg när jag hade somnat. Så helt lugn var han inte. Idag var hon sig lik och aldrig mer får hon ramla från höga höjder. Älskade Ester.