Sista dagen på mitt lov

Jag har inget emot att jobba. Jag gillar mitt jobb och min arbetsplats. Jag tycker böckerna är fina och människorna för det mesta också det. Men jag lovar att så mycket som det är att göra här hemna så skulle jag kunna vara hemma på heltid och ändå alltid ha något att göra. Och snart börjar de minsta skolan och det känns så jobbigt att tänka på det. Jätte jobbigt faktiskt. Jag måste vara närvarande. Få bort en massa onödigt jox ur mitt liv. Vara här och nu. Såg på mitt sovande barn igår. Det är så vackert och ofattbart. 

Olika känslor hela tiden

Gårdagskvällen var så lugn. Storingen hemma och det innebär att jag kan lägga mig när jag vill. Nu läste jag en bok av David Almond som har skrivit en av mina favorit barnböcker, Han hette Skellig. Den här var inte lika bra och fantastisk och berörande. Den här hette Svarta vingar.  Men den hade det där lite magiska som ändå bottnar i relationer och vardag och sånt jag är intresserad av.. Och det tycker jag om. 

Så ringde min gamla promenadkompis i morse. Vi har ju i princip inte promenerat på drygt ett halvår. Det blev mycket pratat och många tankar. Så hem och äta havregrynsgröt och sen handla till morgondagens kalasande. Nu dricka kaffe, äta rester och snart baka tårta. En dag med lugn i sinnet.

Och flickorna fick köpa fika efter handlingen och jag bestämde mig för att bara fika det jag tycker är riktigt gott det här året. Och då blev det noll fika på Coop. Också att löfte som blir bra för mig.

Denna dagen ett liv

Har sett Astrid dokumentär del 3. Älskar't. Majken har provat klackeskor som hon hittade när vi städade skoförrådet. Hon som aldrig har klänning, rosa,  eller princessgrejs. Hon var gullig. Hon är så snäll. Älskar så mycket.

Vid matbordet blev det konstig stämning. Och jag bröt ihop, fast bara inuti. Jag höll ihop och stämningen seglade bort. 

Vi myste på muséet idag. Fem av oss iallafall. Fikade och pysslade. Sen lagade jag mat i flera timmar. Tusen skålar blev det. Ibland blir det så och sen så svårt att få in i kylskåpet. 

Mera kalas, mera presenter, flera tonåringar

Så är det. Efter jul och nyår så fyller två år på trettondagsafton. 13 år. Så snart fyra tonåringar i det här huset. Jag läser en intervju med Markus Krunegård där han säger att högstadiet är hemskt (typ) för alla är så dumma i huvudet av hormonerna. Typ. Och vi har fått erfara, hittills, mycket fint och en del jobbigt. En del håll käften, en del " jag har lurarna på och svarar inte", en del korta, irriterade svar så man riktigt förstår hur himla dumt man frågar, en del lögner, en del tårar utan förklaring. Nu kavlar vi ärmarna ännu mer. Och jag jobbar med att inte vara så lättsårad. Och det här att inte glömma bort dom när dom försvinner på sina rum i många timmar.

Nytt år

Det blev ju ett nytt år igår, men för mig räknas det inte för jag var så trött. Trött hela dagen, hela tiden. Förut var det det värsta jag visste att vara så trött. Det gjorde ont i mig. Nu går sånt  lite bättre. Nu har jag stora barn som är värda fina nyårsaftnar och det är värt att vila sig igenom nyårsdagen.  Men nu så nytt år. Och hur tänker jag då. Jag tänker inga nyårslöften.

Jag tänker

Fortsätta blogga, fast alla nästan slutar. Några tappra kvar som jag läser varje dag. Familjen Zachrisson, Hemmamammaliv, Fembarnsmamman, Att man kan vara le,  Familjen Annorlunda, I will not keep calm and you can fick off, Underbaraclara. Mammamarias. Säkert några fler som jag glömmer. Jo jag gillar också En gul apelsin, Lite enklare, Bullerbymamman, Liten skrutt, Virkligenstickat, Blommor i fönstret.

Fortsätta motionera. Två- tre gånger joggning per vecka.

Fortsätta arbeta med mitt mående och med mina relationer. Oron och besvikelsen och förhoppningarna. Se det som är bra och försöka att inte likt en detektiv se det dåliga. Ärlighet.

Fortsätta undvika det röda köttet. Har undvikit det nu i drygt en vecka. Och med två vegetarianer i familjen som äter fisk,och kallas något annat då fast jag vet inte vad, borde det inte vara det minsta problematiskt.

Fortsätta försöka, med betoning på försöka, leva här och nu. Här och nu.

Nyårsdagen

Trött. Så trött. Vi hade en så mysig nyårsafton. Både julafton och nyårsafton blev så himla fina i år. Äldste på vift vilket alltid är lite oroligt. Men det gick bra. När vi var ute och skickade iväg några raketer så var det så fint att titta i småflickornas ansikte. Det där fina att se någon uppleva något nytt. Spel hanns det med också. Sen när vi kom hem kunde jag inte sova. Förstås. Som vanligt.nu försvann visst snön också. Snyft.

Sprungit lopp

Kom sist. Men jag sprang och det har jag tänkt fortsätta med. Nu ändrades kylan till plusgrader, inte så bra. Och mitt inre blev lite visset. Vet inte varför. Det är väl det här att jag blir så påverkad av allt runt omkring. 

Tänker på banala saker också. Som att jag vill rensa ur garderoben och att jag mest vill ha klänningar och bara såna jag gillar. Jag surfar runt och tittar på klänningar. Skulle vilja ha flera vardagsklänningar, inte så korta och med fickor att ha till exempel nycklar i. Får inte vara särskilt tighta eller särskilt blanka.

Förtröstan

Jag lyssnade på början på Tomas Sjödins vinterprat. Han pratade om att ha förtröstan. Att inte ta ut saker i förskott. Leva här och nu. Fast han sa det så bra. Så mycket bättre. När jag kom hem från jobbet hade min läkare skickat ett brev. Mina leverprov var marginellt förhöjda. Jag tog ut att allt i förskott. Bensvag med hjärtklappning. Jag behöver träna mer på det där han sa och lyssna igen.

Titta min fina blomma. Den är vacker hur än allt annat är.

Sprungit

Lika bra att skriva att jag sprungit här när jag gjort. Kanske jag får skämmas när jag inte gör det. Idag blev det kanske 6 km och i fredags blev det 8.4 km. Det är så mycket för att vara jag. Idag var det -15 och jag sprang med ullmamelucker, ullpantalonger och såna där sladdriga springbyxor och uppe hade jag ulltröja under och ulltröja med polokrage ovanpå och sladrig jacka överst. Jag frös inte och andningen funkade.

Acceptans

Jag tror att jag den här julen mer har accepterat att min familj är den den är. Att jag inte har kunnat erbjuda mina barn någon bullerbyjul som jag så gärna velat. Acceptans är bra grejer. 

På julafton hade stora barnen och vi vuxna skrivit så många rim så det tog två timmar att dela ut paketen och då skyndade vi ändå oss på slutet. Det blev ett litet eget Bullerbyn. Och så tittade vi på romantisk film, Notting Hill, alla utom den äldste och de yngsta. Förra året var det Love actually. Den är ju bättre, men den här funkade också. 

Fin jul. Nu har jag börjat träna också. Det känns lite bra i kroppen.

Springa, sprang, sprungit

Motviljan innan är så stor. Ett berg att bestiga varenda gång. Men nu tror jag det vänder. Idag sprang jag 8,5 km och det var ett betydligt mindre berg att bestiga innan. Kanske bara att det var en kulle. Nu tror jag att jag längtar till nästa gång. Eller det kanske var att ta i. Men det känns iallafall okej att tänka på att springa. 

Nu ligger jag i soffan med tjocksockor, filt, tjocktröja och känner mig helt mosig efter springturen. Men jag och småttingarna har tittat på En liten julsaga på datorn. Alltså om jag älskar en julsaga så älskar jag den. Om lilla Ina som tappar sin älskade nalle Nonno precis innan jul. Hon är så ledsen och vi får se hur nallen åker på en resa genom Sverige och alla tycker om den. Inas storebror, som hon aldrig träffat, ska komma från USA och hans väska är borta när han kliver av planet. Han hittar en antikvitetsaffär och där hittar han två presenter, en nalle till Ina bland annat. Ja ni förstår, det är ju Nonno. Den är magisk. Jag gråter lite på slutet för det är så himla fint.

Skidor - bästa grejen

Julklappen. Den stora. Användes tre gånger igår och hittills en gång idag. På tomten runt och runt. Det är så kul, bara att titta är så kul.

Världens bästa Astrid

Somnade med småttingarna igår och gick inte upp mer sen. Jag sa ju att jag var trött. Tydligen väldigt trött. Men jag hann se en dokumentär om Astrid Lindgren. Första delen. Hon är så fantastisk. Så klok och om man pratar barnperspektiv så har hon det tusen miljoner mycket. Gripande var det. Det där med att vara ensamstående och inte kunna få ta hand om sitt barn. Så fruktansvärt och gripande. Ja efter det gick det bra att somna. Jag behövde inga mer intryck den dagen. Jag gjorde

lite bröd och müsli igår. Kunde inte känna mig så där ledig och sysslolös tydligen. Sen hade vi slut bröd så det kändes bättre att baka än handla. Men idag hoppas jag på att vara lite piggare. Springa är min enda bestämda punkt idag.

Oj oj så trött

Har promenerat med Otis, ätit julmat till lunch, varit ute med småbarnen när dom åkte skidor, fikat, spelat Hoppande groda, hjälpt till att sätta på skidorna igen. Helt slut nu. Veckorna innan jul tar ut sin rätt.

Julfika