torsdag 12 februari 2015

Dom växer och jag blir inte äldre och har samma önskningar

Ungefär så. Jag går inte vidare. Drömmer  fortfarande bara om familj och inget om karriär. 

Men barnen växer. Den äldste går andra året på gymnasiet. Den näst äldsta har precis valt. Samma skola som sin storebror, men samhällsvetenskapligt- program. Jag tänker att hon är mer åt natur-hållet och sonen mer åt samhälls-hållet. De som kommer sen i ordning ska börja högstadiet. En har sökt till musikklass och han får svar kring sportlovet. De yngsta går de sista månaderna på dagis nu. Jag orkar inte med att tänka sista om allting. Det är ju hur jobbigt som helst. Det är till låns det här.

4 kommentarer:

Ditte Sg sa...

Hej! Känner igen mig! Det är lite ångestladdat det där med "sista gångerna". Jag har bara en hemma och resten är fördelade på 3 olika skolor. Den äldste går också i 2an på gymnasiet - hjälp! Det går så fort. Och det är som när en stjärna växer och sväller upp - det är trögt i början och sen accelererar det - tyckte jag hade småbarn i evigheter och nu när jag tittar är alla helt plötsligt stora! Vart tog tiden vägen?

Anonym sa...

Visst är det vemodigt. Sedan den där förväntan att bara vara nöjd över att barnen blivit stora och att man "äntligen " kan göra karriär och resa typ. Dina känslor är bara ett kvitto på att du valt rätt att satsa på storfamilj och du är säkert en mer närvarande mamma än en som går hemma och drömmer om karriär.

Maria sa...

Hej
Precis så känns det. Tiden gick långsamt trodde man, men egentligen hur fort som helst. Jag tänker på det här mycket och känner mig så dåligt beredd. Var är mina "egna" intressen?

Maria sa...

Hej
Just så känns det som att det är. Som att man ska längta efter att barnen ska bli stora. Annars är man inte nog självständig.