Häromdagen stod jag i köket och lagade två köttgrytor, en till bäbisarna och en till dom som äter kött i familjen. Stora E har slutat så då gjorde jag det också (rött kött) och matlagningen har blivit något komplicerad. Vi behöver en plan så vi ror i land med allt och allas behov. Och efter magsjukan så var kaoset värre än annars. Och vi har ju tygblöjor till bäbisarna så mycket vi kan, hinner och orkar och dom skulle vikas. Det skulle plockas överallt och aktiviteter skulle hinnas och ute så snöade det hela tiden så tvillingvagnen stod bäst still.
Och då kände jag hur jag blev som ett offer eller en slav under min egen präktighet. Och då är jag ändå inte särskilt präktig, men jag har vissa principer som jag har svårt att rucka på. Jag vill laga egen mat till bäbisarna och bra mat till familjen. Jag vill amma dom länge vilket innebär att jag nu gör det en massa på natten. Jag vill vara hemma med dom länge till och just nu så är dom väldigt mammiga fast dom har en pappa som är med dom mycket men han är ju borta mer nu än när dom andra barnen var små eftersom vi har fyra äldre barn som ska på olika grejer.
Och just den här torsdagen kände jag mig pressad in i ett hörn och det gick inte att ta sig därifrån. Och då tänker jag om jag var så där ännu mer principfast, om jag var riktigt ordentlig, om jag var en sån som var tvungen att städa ofta för att det var jätte viktigt att det var rent här hemma och om jag kände att jag var tvungen att göra någon slags yrkesmässig karriär eller om det var en massa andra saker som jag var tvungen hur skulle det då vara?
Jag menar vi äter ju snabbmat ibland, städar sporadiskt (mer sällan än ofta), glömmer att tvätta vissa dagar, struntar i att tjata på barnen att dom ska spela fiol/cello andra dagar, hoppar över sagoläsning på kvällen vissa dagar, låter barnen var vakna för sent ibland för att vi inte orkar lägga dom, blir arga på barnen fast vi inte vill men inte orkar annat ibland, andra dagar glömmer vi att kolla att dom gjort läxan och kommer på det när klockan är sent och det är läggdags, låter trädgården förfalla och en massa annat som vi gör fast vi inte borde. Men tänk om vi hade ännu högre krav på oss själva hur skulle det då gå? Det skulle inte gå, inte för oss.
Vad vill jag säga. Jag vet inte. Men ibland tror jag att vi är så många för att vi accepterar att vi kommer att misslyckas på en del plan. Helt enkelt.
