Imorgon är sista dagen på dagis efter 8 år. Sorg i hjärtat och sorg i sinnet för jag är inte klar med det här, men barnen, mina yngsta är klara och längtar till skolan där de hälsat på sina storasyskon så många gånger.
Vi ska tömma hyllorna med extra kläder och säga hej då till fröknarna, det är nog mer än vad jag klarar av. Jag förstod inte hur mycket uppbrott som det innebär att ha barn. Sluta dagis, lågstadiet, mellanstadiet o.s.v.. Man måste vara stark för att vara förälder.
Och så alla de här grejerna man ska skicka barnen på och lita på att de omges av kloka, kompetenta vuxna är också så jobbiga för mig som har en orolig själ. Jag kände inte mig själv innan jag fick barn, visste inte om hälften av mina rädslor, men nu vet jag så mycket mer. Och den här veckan är min dotter på 9 år på dagläger och varje morgon ska vi till lägerbussen som kör dit henne och så väntar vi på eftermiddagen på lägerbussen som kör hem henne. Hon njuter av lägervistelsen och känner sig stor, men jag bara oroar mig. Det finns ju någon dikt som säger att kärleken måste innehålla lite likgiltighet också och jag måste tänka på det. Tänka, tänka och tänka. Bli lite som Lovis i Ronja Rövardotter som jag läser för 9-åringen just nu som hela tiden säger till Mattis att hon klara sig. Men istället sitter jag här som Mattis och säger akta dig för det och det och det.
8 kommentarer:
När vi fick första barnet så hittade jag det här citatet som stämmer så bra:
"Making the decision to have a child is momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body." Elisabeth Stone
/Johanna
Hej
Oj vad bra de orden stämmer, de känns alldeles sanna. Jag förstod ingenting av det innan och det kanske var bra för annars hade jag väl aldrig vågat.
Och tack för de fantastiska bilderna på er.
Kramar Maria
Jag förstår precis vad du går igenom, men nån gång måsta man sakta våga släppa taget så att man inte hämmar barnen. Men det är svårt, ack så svårt!
Må gott
Kram Gunilla
Hej Gunilla
Ja det är det jag är så rädd för att jag ska hämma dem eller att de tvärtom måste bryta sig loss alldeles för häftigt. Men jag jobbar på det..
Tack för din kommentar.
Maria
ja det är svårt med farväl det är svårt att känna dom klipper navelsträngen mera och mera var år...
jag brukar skoja och säga "barnen utvecklas föräldrarna avvecklas"
förstår dig precis ...
Hej Susanne
Det är nog så sant det där med utveckling och avveckling. Jag beundrar din barnaskara som är så utspridd även om det förstås måste vara jobbigt att räcka till. När man har barn tätt som jag går allt i en rasande fart.
Tack för ditt mejl. Jag läste det så sent i går kväll så jag inte orkade svara, men jag blev full av inspiration och så fort du orkar kan och vill tar jag gärna emot fler tips.
Hej!
Mammahjärtat kan verkligen bli fullt av oro...Ibland är jag bättre på att slappna av. Tänkte häromdagen på när jag var barn och rörde mig runt hela Näsbyn där vi bodde, inte kan ju mamma haft koll på oss då hela tiden...Vi kom väl hem när det var mat ungefär...Undrar om hon var orolig då hela tiden??
Hej
Jag har också undrat över hur det var då. Visste de egentligen var man var någonstans för det kändes ibland som man var helt fri och att man rörde sig på så stora områden.
Undrar om mina barn känner sig så eller ofria?
Skicka en kommentar