Nu blev det tråkigt att vara tyst och jag är för trött för att jogga. Så jag sätter mig väl här.
Grannpojken, 4 år gammal klev över staketet idag och det var ganska jobbigt fast vi har ett lågt staket, men han kämpade och kom över. Han klappade sig lite om benen efteråt för det gjorde nog lite ont, men han grävde inte ner sig i smärtan utan kände sig enormt nöjd över att ha klarat hindret.
Jag såg det här genom köksfönstret eftersom jag ofta står där och glor och känner mig lite dum för att jag inte gör någonting annat istället. Jag såg också att om han hade gått en halvmeter åt vänster hade han inte behövt kliva över staketet utan bara gått rakt fram och ändå kommit in på vår gård. Men jag fattade att han visste det men valde den svåra vägen. Jag log för mig själv för någonting föll på plats och det var en insikt. Insikten om att det måste få vara lite krångligt och svårt ibland och tillochmed göra ont för att man ska utvecklas.
Det var den insikten som jag behövde idag. Jag som är rädd för nästan allt, men sedan när jag varit rädd ett tag och trotsat rädslan och det faktiskt gått bra då borstar jag bort dammet och känner mig lite starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar