Ibland så bara brister det

Jag är allergisk mot pollen. Tror jag. Har varit det sedan jag fick barn ungefär. Jag äter medicin sen någon vecka tillbaka, glömde i fredags och blev som klubbad av trötthet. Vaknade på lördag med inflammerade ögon. Och trött. Så trött. En kvinna som jag träffade i kyrkan sa - Hur är det? Ja hon tyckte jag såg trött ut. På eftermiddagen igår blev det så jobbigt med en av det yngsta. Hon har utbrott stup i kvarten och det blev lite värre än vanligt. Jag kände mig så där sjukt misslyckad som mamma. Byt ut mig. Gör om mig. Typ så eländig var jag. Men vi läste på eftermiddagen och kvällen och det blev lite bättre. Lite. Så idag på jobbet så trött. Jag glömde mobilen i bilen när jag var på jobbet och när jag är på väg hem så ser jag att min son har ringt. Det visar sig att han misslyckats så på ett nationellt prov. Och då brast det. Jag tyckte så synd om honom. Jag hade lust, sant men knäppt, att ringa lärare och säga att så här kan du inte göra. Det gjorde jag inte. Istället grät jag lite med sovrumsdörren stängd, lite i smyg och ringde min man. Han säger- Shit happens. Ganska befriande. Men fortfarande så känns det väldigt jobbigt. 

Sen, om man ska prata trist, är bloggandet och att det försvunnit. Instagram har tagit över, men det bli ju aldrig samma sak. En bild säger inte mer än tusen ord för mig. Hittade en så fantastisk blogg häromdagen som heter Ulrika Olsson. Har läst den förut, men inte som i helgen. Oj vad jag har läst och tittat på alla fina bilder på loppisfynd, keramik, inredning och en massa mer. Och i år har hon skrivit två inlägg. Två. Och så är det med så många favoritbloggar. Eftersom det gjorde mig lite sorgsen så började jag försöka ändra lite i min blogg. Kanske kommer jag att skriva oftare. Bara för att vara så där tvärtemot.