Lite tungt

Dagen kändes så bra till en början. I och för sig lite huvudvärk för jag sprang igår. Så var min man ledig halva dagen, för han hade haft jour på natten och på hans nya jobb börjar man klockan ett dagen efter man haft jour. Så det var jag, min man och småttingarna hemma. Vi passade på att handla mat och en vinterjacka till Majken. 

Sen hem och ut med Otis. Ester ville till lekparken, men dit får man inte gå med hund. Men jag gjorde det ändå. Det blev så komplicerat annars. Så var vi där, i en liten lekpark på gatan nedanför. Lite grått och det hade kommit lite snöblandat regn. Och det var bara vi där. Otis var lugn och stod bredvid mig och tittade på när flickorna lekte. Så gick flickorna till klätterställningen och vi följde med. Den står i sand. Lekparken står hela den i sand nästan. Så kom en pappa med ett barn dit. Majken lyste upp. Hon gillar människor, hon är en riktig människovän. Och jag blev glad av att lekparken levde upp lite för allt är ju så öde i parkerna  på vardagarna. Han gungar sitt barn och jag hjälper flickorna att fylla sand i skålar som kan hissas upp i klätterställningen. Så hör jag rösten: Så du tycker att hundar ska kissa i sandlådan (på ett ungefär, minns inte riktigt de exakta orden)? Så iskall röst. Jag sa att jag inte brukade gå dit med hunden, men någon gång blir det så här. Och han fortsatte prata om detta hemska jag gjort och jag blev så himla ledsen. Så sa jag till honom att jag bara inte förstod hur han kunde vara så himla otrevlig. Ska vi prata så här med varandra i den här världen, fortsatte jag i väldig affekt. Han bad om förlåtelse tillslut och sa att han hade en dålig dag. Men alltså fortfarande tycker jag att det var så obehagligt. Jag gjorde ju fel och borde inte ha varit där, men sättet han sa det på var så otrevligt. Jag kände mig som en liten lort som man kunde behandla hur som helst.