Idag på badhuset var det så mycket folk och många med annat ursprung än det svenska. Jag tänkte hur det pratades högre och med mer gester. Och såg två storasyskon som var så himla duktiga med sina småsyskon. Så där som vi inte är så bra på, vi gamla svenskar eller vad man nu ska kalla sig. För alla är vi ju svenskar vi som bor här. Men vi är inte så bra på att lita på att syskon kan ta ansvar för mindre syskon. Och ibland kanske det är bra att dom inte får så mycket ansvar, men oftast tror jag bara dom växer med uppgiften.
Jag tycker själv att jag aldrig riktigt passat in. Som barn var jag så blyg, inte lagom utan bara för mycket. Sen har jag väl lyckats bli av med en del av den där blygseln, men det finns ju kvar. Att stå på scen går ju till exempel inte. Sen det här med barn och familj. Det jag önskade. Och nu håller dom på att bli stora. Set är fantastiskt men likafullt jobbigt. Allt är till låns. Och jag har inga fantastiska intressen som jag längtar efter.
6 kommentarer:
Du kan väl ha en massa kontakt och stötta dem även när de är stora? Men du kanske slipper disk- och tvättkaos. Kanske hinner springa utan att stressa, och läsa en bok extra. Sova det du behöver, laga något gott och bjuda en vän på, sticka dig en fin kofta, man måste inte göra stora saker bara för att man får lite andrum. Vill du jobba lite mer och få större ekonomisk trygghet? Dessutom önskar vuxna barn också ha intresserade och stöttande föräldrar, vill inte du det?
Hej anonym
Klart jag vill stötta mina stora barn, men det betyder inte att jag inte vill ha småbarn. Som busar och sitter famnen och sover tätt bredvid mig och som vill höra alla bra bilderböcker som finns och inte kan säga r och k och som finns här runt omkring en. Det är klart att jag kommer att sakna det av hela mitt hjärta. Nej jag längtar inte efter att jobba mer. Vilket jag säkert kommer att göra ändå. Jag längtar efter att sticka men är inte så säker på att det är småbarnen som hindrar mig
Och jag tror att fler är som jag. Jag är nog inte ensam. Jag vill gärna prata om det. Sen har jag inget fungerande sammanhang med min ursprungsfamilj så där har jag inga bra lösningar att ta efter. Kanske mina barn inte heller vill prata med mig när dom är stora. Det finns inga garantier.
Ibland känner jag igen mig så mycket i det du skriver. Med min egen trasiga ursprungsfamilj och de tvivel och känslor av utanförskap det ibland räcker. Att inte passa in, att inte riktigt veta hur, jag känner mig alltid någonstans mittemellan. Jag har inga barn än, men känner mig rädd för föräldraskapet, för att göra likadant, lika illa. Det är så himla svårt det där men jag kan ana hur du menar med ditt behov av att ha barnen nära. Hud är viktig tänker jag. Människovärme, hjärtslag så de känns.
Ta hand om dig!
Försökt svara så många gånger men min telefon och blogger verkar inte passa ihop. Tack iallafall!
Oj vad det krånglar, mitt i kan jag plötsligt inte skriva. Att vars förälder utan bra förebilder är så svårt, svårast. Jag försöker hitta bra människor som jag hämtar råd och stöd av. Men alltid känner mig osäker, men det är värt det hela tiden. /maria
Skicka en kommentar