lördag 1 oktober 2011

Länge sedan nu

Jag skriver aldrig längre. Hela veckan har jag har fullt upp med vardagen, jobba, skjutsa, laga mat, handla, städa och tvätta, tvätta och tvätta. Tänk vad man (vi) plötsligt kan ligga back när det gäller tvätt. Och i en vecka har mina föräldrar varit här och då var det plötsligt 10 stycken varje dag som skulle äta.

Annat som hänt: Ernst har fått kvalsterallergi. Två stora fläckar blev det på kvalster på allergitestet, jag har gjort bort mig på ett föräldramöte och legat sömnlös en hel natt efter det, och imorgon ska jag spela teater på ett bokkafé här och det är mer än pirrigt. Tänk att man inte förstår att man ska tacka nej till vissa saker.

Men mer än det här vill jag nog skriva fast nu ska vi försöka få ihop middag. Inte ens det har vi lyckats med den här dagen. Min arga dag kallar jag den här. Efter att ha jobbat intensivt hela veckan så vaknade jag totalt utmattad, ljudkänslig och arg i morse. Imorgon hoppas jag att jag vaknar glad och vänlig.

4 kommentarer:

restankar sa...

Lycka till imorgon. Och hälsa Susanne. Ni är bäst!

Annika W.

Anonym sa...

Vad får dig att tro att du gjort bort dig på föräldrarmötet? Dina åsikter och synpunkter är lika mycket värda som andras. Kanske var det några som tysta höll med dig. Majoriteten behöver inte ha rätt. Dessutom har du rätt att öppna mun även om möjligheten att du skulle ha fel finns.

Middag till tio, jag bli trött bara jag tänker på det!
Kram U

Maria sa...

Tack Annika. Känner mig allra minst bäst just nu.Mer sämst. Men tack ändå!!

Ulrika
När du säger så här så känns det så rätt, men varför känns det så hemskt just då när man har gjort det? Fler skulle framföra sina avvikande åsikter så man slapp känna sig så ensam.

Du har verkligen rätt. Det tycker jag alltid att du har förresten.Rätten att tycka och tänka självständigt är ju viktigt. Jag ska peppa mig själv nu.kram maria

Maria sa...

Är ju urjobbigt när man känner att man gjort bort sig, men i allmänhet kanske folk är för fega och säger inte vad de tycker. Jag kan ofta känna att jag sagt för mycket i olika sammanhang, att jag på något sätt gett något av mig och inte fått tillbaka.