Jag var på dagisfest ikväll. Jag tittade på när mina flickor gungade och Majken ropade titta mamma. Jag känner att jag vill vara med dom hela tiden. Jag känner mig halv utan dom. Att titta när dom gungar eller som idag halvsova när dom bygger lego gör mig lugn. Idag var jag hemma utan dom på förmiddagen fast dom brukar vara lediga med mig egentligen. Vi ska bort i helgen igen och måste åka redan på dagen på fredag och jag behövde göra saker hemma. Men jag blir som handlingsförlamad utan dom. Dom stora barnen går i skolan och det är jag van vid det, men att inte vara med småflickorna har jag inte vant mig vid och dom är redan fyra år.
Sitter och gråter och tittar på ett program om Anna Lindh. Min man säger att hennes yngsta barn var nio år när hon dog och det äldre bara något år äldre. Jag blir så ledsen att hon dog.
En fin sak idag är att jag tappade min plånbok på parkeringen utanför dagis och en man kontaktade mig på Facebook för han hade hittat den. När han kontaktade mig hade jag fortfarande inte ens märkt att den var borta. Jag liksom slapp den oron.
2 kommentarer:
Känner som så ofta igen mig i dina inlägg. Jag känner mig alltid halv utan min lila kille, nu snart åtta! Jag börjar redan på morgonen, när jag lämnar vid skolan, att längta! Hemskt, inte minst för att jag vet ju att han trivs och har det bra och jag trivs ju också på mitt jobb, för det mesta. Nu har jag precis börjat jobba heltid igen, det kanske är det... Helst vill jag ringa till min stora son som pluggar 70 mil ifrån oss varje dag. Förstår ju att det inte går, han har det bra och trivs och kan ju inte bara sitta och prata med mamma...Så man är! /Annelie
Hej
Jag blir rörd av dina ord. Bara tanken att barnen inte ska bo hemma en dag gör mig sorgsen. Och vad jag ska oroa mig.
Skicka en kommentar