Jag orkar nästan inte skriva om det här för det är så himla svårt. Han har så himla många vänner och umgås mycket. Men just nu umgås han mer med några än med andra. Jag vill så gärna att han ska träffa dom där som han skrattat så mycket med. Vi får se vad vi ska göra. Som sagt så ska vi prata mer och sedan se om vi behöver någon hjälp i det här. Men jag vill bara att det ska bli bra nu. Jag känner paniken inombords.
måndag 9 juni 2014
Oj vilken tung natt och tung dag
Ett av våra barn har varit låg ett tag, en månad ungefär. Pratat mindre än vanligt och skrattat mindre än vanligt. Jag har försökt prata, men det har inte funkat. Min man pratade med honom igår och det var ju precis som jag befarade att han inte kände sig glad, inte hittar glädjen. Jag kunde inte sova på natten och grinar mig igenom den här morgonen. Jag oroar mig så jag inte vart jag ska ta vägen. Min man lugnar och säger att vi ska ta en dag i taget. Imorgon ska han och sonen gå ut och äta och prata mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Kära Maria, det var ledsamt. Jag tror verkligen att det kommer att ordna sig. Ofta mår de (vi) ju så mycket bättre då vi fått ur oss något som trycker även om vi knappt visste vad. Det behöver ju inte alltid vara så stora saker i våra ögon men bra om pappa når fram!
Kram, kram / Elisabeth
Det blir nog bra. Ni har ju sett honom nu. Lita på att du inte behöver oroa dej. Oro är så tungt. Så nerbrytande. Så onödigt också. Jag vet för jag oroar ihjäl mej varje dag för allt och finns det inget att oroa sej för så hittar jag nåt. Dom kloka säger att det beror på att jag är rädd för att leva. Att jag borde fylla upp livet bättre, göra mer och nåt annat, överraska mej själv, och det stämmer nog. Kanske känner du på samma sätt?
Fin dikt förresten. Sku vara fint att läsa mer!
Oj vad du skriver Maria. Du lyckas beröra hela känsloregistret. Jag känner så väl igen mig i att vara förälder, men också att vara barn till sina egna föräldrar, och allt vad det rör upp.
Vilka lyhörda föräldrar ni är. Hoppas allt vänder till det bättre, kanske sommarlovet blir den omväxling som behövs. En möjlighet att bryta mönster. Kram Michaela
Maria,
jag tror din oro också hänger samman med att du inte kunnat reagera på din bror och din mamma. Förstår din oro för sonen, för det blir så himla vårt och känsligt allt som har med ens barn att göra. Men, tänk vad bra att han ändå kunnat berätta och uttrycka sig. Och nu ska ni ju fortsätta prata... Bra att du kan visa din oro, men tänk också på att det kan bli jobbigt för honom med allt för mycket tårar. I synnerhet som det kanske är så att alla tårar inte är relaterade till honom utan andra jobbigheter, även om du nu har svårt att skilja det ena från det andra. Jag är ju gymnasielärare och tro mig när jag säger att många har det jobbigt med sig själva, kompisar, betyg, vad man vill och vem man är... Jag tycker det lovar gott att han faktiskt kan berätta och jag tror det är jättebra med lite "man to man talk". /Annelie
Kom ihåg att det blir nästan alltid blir bra. Påminn honom att det går över, att hålla ut. Unga är så otåliga. Kram
Så fint att ni sett honom och vill lyssna, att han vill försöka säga! Svårt med oron. Stor kram Jenny
Så fint att ni sett honom och vill lyssna, att han vill försöka säga! Svårt med oron. Stor kram Jenny
Så jobbigt när barnen inte mår riktigt bra. Det finns inget som gör en mer orolig. Men ändå skönt när föräldrarna märker och försöker prata och hjälpa till. Tror att bara det - att barnet inte är ensamt i sin känsla- är till stor hjälp - åtminstone inbillar jag mig det. Kramar!
Skicka en kommentar