Ett möte

En man vinglade fram på trottoaren och närmade sig oss, jag och småflickorna, som väntade på att bli upplockade av min man. Han stannade vid oss och bara tittade. Så började han prata lite med flickorna. Han tyckte dom var fina. Jag saknar mina barn sa han sen. Ja hur gamla är dom, frågade jag. 20 och 24 år, svarade han. Ta till vara på det här, sa han och gick långsamt vidare. Jag började gråta. Hans öppna sår. Hans barn som han svikit. Jag hatar egentligen alkohol. Den har förstört mycket i mitt liv. Så mycket, fast åren har gått och jag låtsas inte om det på något vis. Men jag undrar hur mycket av det jag bär med mig som har kommit av att leva nära någon med ett missbruk. Sen kände jag jag att ville hjälpa honom. Att inte någon ska behöva ha det så. Jag brukar bli rädd för påverkade människor. Riktigt rädd. En gång när jag var 20 så började en man skrika åt mig i en tunnelbanevagn. Han skrek att jag var knarkarens dotter. Jag var 20 år och från Haparanda. Jag höll på att svimma av skräck. Jag är inte så värst modig alls. Typ rädd för nästan allt. Men mannen igår berörde mig. Hans smärta nådde fram till mig.