Nu har vi badat. Ella stoppade Ernst från att fara för långt på luftmadrassen. Minsta lilla tecken på syskonkärlek helar mig. Mycket mer önskar jag av den varan.
Så i natt hoppas jag på att jag ska känna hopp och inte förtvivlan. Hopp. Hopp om att mina barn vill sig själv väl.
Jag har ett enormt kontrollbehov och jag undrar om det kommer sig av en uppväxt med en pappa med alkoholproblem. Jag kollade ju honom på helgerna. Hällde ut öl och vin. Kom på honom drickandes i gargaget. Kollade vilket tillstånd han var i när familjen var bortbjudna. Lyssnade och kollade efter tecken om han var påverkad. Rösten, gången, kroppsspråket. På veckorna funkade det rätt bra. Alltid en öl under matlagningen, kanske två eftersom han drack en till maten också. Köpta i Finland och dom var väl lite starkare än folköl. Sen fredagar då skulle det delas på en flaska vin, men innan hade han redan druckit en öl till matlagningen. Sen gick han ofta till ett par bekanta och där fortsatte det. Så var det. Sen var det bra på lördag på dagen och sen blev det kväll och alkoholen skulle intas. Min älskade pappa. Han kunde inte sluta. Han ville nog, men kunde inte. Och han fixade ju det mesta så det blev ju inte akut. Men för ett barn så blir det akut. Vad jag önskade, så många gånger, att han aldrig skulle dricka mer. Aldrig mer.
Och jag berättade inte för någon förrän jag blev stor. Inget sa jag. Hemligt, hemligt. Det går väl jättebra för ett barn att bära på det. Eller det gick nog inte alls så bra.
Jag saknar min pappa för nu finns han ju inte mer. Men jag saknar ännu mer det som aldrig blev.
4 kommentarer:
Hoppas att det löser sig med barnen. Jag blev orolig när jag läste det förra inlägget. Ni har fina barn, allihopa. /U
Hej
Tack. Det hoppas jag också, mer än allt annat. Just nu känns det bättre, men det känns som att det är väldigt skört allting.
Hej Maria.
Jag blir mindre ensam med min oro ovh mitt inre mörker när jag får läsa om att jag inte är den enda som känner så mycket, så starkt och som tar in allt utan nån form av filter.
Tack för att du har modet att möta livet så öppet som du gör på din blogg. Det gör att åtminstone jag för en stund får veta att jag inte är ensam med allt som tär och sliter så oerhört mycket mer på mej än på många andra.
Hej
Å tack Minna. Att vara mindre ensam i det här är så viktigt och nödvändigt. Och jag blir mindre ensam av dina ord. Jag har insett att mycket blir så oroligt och stort och skrämmande för mig. Sen att barn håller på att bli stora och jag inte vet allt och saker händer och vad svårt det är. Tack igen Minna.
Skicka en kommentar