Oordning

Eftersom vi var på nycirkus igår kväll känns det som att helgen blev så lång, fast den bara precis har börjat. Det var bra att gå iväg på fredagkväll. Fredagkvällar kan ju vara så himla trötta, men när vi tittade på akrobatiken igår blev vi allt annat än trötta.

Barnen ska på kalas, fotbollsträningar, basketavslutningar i helgen, men jag tänker ändå försöka göra saker som jag gillar. Bara en sån sak som att sitta ute i solen och dricka kaffe. För nu känns det som att våren har kommit också hit.

Och tänk om någon magisk hand, kanske min egen, skulle kunna städa här hemma. Just nu är oordningen enorm. Alla vintersaker är framme plus alla vårsaker plus allt annat. Skridskor, skidor blandas med cykelhjälmar, hopprep och annat. Förvirringen är total.

You are the greatest

Så skrev 10-åringen i gästboken som nycirkusen 7 fingrar hade med sig. De har kommit hit till min stad ända från Kanada och uppträtt hela veckan. Jag hade köpt biljetter för flera veckor sedan, innan jag visste att sonens fotbollsträning skulle vara på fredagkvällar. Så han var lite bekymrad (sur) över att missa träningen, men ändå rätt så nyfiken på vad det var vi skulle få se.

Det var något helt osannolikt fantastiskt. Det var en massa dans och akrobatik kryddad med humor, glädje och allvar. De dansade med basketbollar, stolar, fåtöljer och de gjorde hisnande akrobatiska konster genom ringar och uppe i pelare, och de gjorde ett nummer med skatebordar som bara var helt tokigt bra. Kommer de till din stad så gå.

På vår trasiga gård

Vår gård är en historia för sig. Jag tror att det faktiskt har bott flera familjer efter varandra som inte riktigt har brytt sig trädgården och så kom vi som ingenting kan men som iallafall vill ha en jättelummig och blommig oas. Det har vi inte. Växter som jag planterar dör och ogräset brukar ta över och speciellt ta över hela trädgårdslandet, så vi brukar behöva börja med att rensa hela det där landet varje sommar och då menar jag verkligen rensa hur länge som helst. Och sedan växer det igen. Det växer också ett alldeles speciellt ogräs på vår gård som heter, vad är det nu? Det går inte att bli av med har jag hört. Jag kommer på det en annan dag.

Och så ligger det trasiga grejer överallt på gården och faktiskt så står det ett alldeles trasigt träd på gården. Jag ska visa det någon gång, det ser ut som ett Y. Jag tänkte att om man målar det så ser det kanske ut som den där skulpturen som man ser när man kommer till Sundsvall. Har ni sett den? Eller ska vi helt enkelt hugga ner det?

Just nu tänker jag att den här sommaren så kommer den här gården att fullständigt förvandlas till något inbjudande. Kanske rent av att vi målar mina föräldrars gamla utemöbler som vi ärvt och sätter upp den där spaljen som legat och drällt hur länge som helst och vem vet om vi samlar ihop krocketklubborna den här sommaren och den där trasiga stolen skulle vi ju kunna slänga. Kanske den här sommaren.

Vi

Så här ser vi ut, iallafall om man ska tro vår underbara 6-åriga dotter.
Varje dag får vi teckningar som hon skapat, gladbild, vårbild, familjebild och många, många fler.

Inte i ide precis

Jag har inte gått i ide precis, det är bara inspirationen som inte infunnit sig. Och utan den så går det ju inte att skriva. Idag har jag varit på kurs i Skellefteå och åkt buss i fyra timmar. Tur att jag inte måste resa och äta massa god mat på restaurang ofta . Jag vet, det skulle inte vara bra för mig, för jag älskar mat för mycket och resor för lite.

Jag har tänt ett ljus för Engla i köksfönstret och i grannens fönster lyser också ett ljus. Det finns inte ord att beskriva hur hemskt och hur fruktansvärt det är. Jag hittar inte orden, men jag tänker på Engla och på hennes anhöriga.

Bra

Det blev bra till slut. Ilskan rann av mig under en långpromenad. Jag var med min dotter hos hennes kompis en stund. Solen sken för första gången på en hel vecka och jag gick på en lång promenad. Det kändes som att benen gick av sig själva, som att jag bars fram av någon oanad kraft. Kompisen bor nära där vi bodde när vi var studenter och fick våra äldsta barn. Vad konstigt att det så här 8 år senare känns så hemma. Det var där jag gick på långa promenader med min äldsta son. Han var en sån som nöjd kunde ligga i vagnen länge. Och jag gick och tittade på alla gamla vackra trähus och drömde mig bort och in i ett sånt hus.

På kvällen hemma sedan så sa vi nej till grannflckorna som ville komma och hälsa på. Vi har haft kompisar här hela veckan, varenda dag. Det är fantastiskt att barnen har kompisar och jag säger nästan aldrig nej till att de får komma och hälsa på. Men jag kände att jag hade fått nog av det också igår kväll.

Istället såg hela familjen filmen Det levande slottet, en japansk teckand film (tror jag) om en flicka som förvandlas av en häxa till en krum gammal gumma på 90 år. Den var jätte spännande och överraskande. Det är svårt att hitta en film som alla i familjen gillar men det här var en sådan. Rekommenderas.

Arg, jätte, jätte arg

Jag är helt enkelt jätte arg idag, det känns som att jag kokar över. All trötthet och annat under den här veckan som jag har samlat på mig har trillat på plats idag, eller hur säger man... hamnat på fel plats kanske. Jag skulle ju vara ifred idag, men var ska jag ta vägen då? Vår 6-åriga tjej ska hälsa på en kompis och hon är lite blyg och vill ha med sig en förälder dit. Då måste ju någon vara med de andra. Min cykel måste hämtas för den har varit på lagning länge nu utan att vi har haft tid att hämta ut den. Vad är det mer för måsten? Kanske röja hela huset som fullständigt förfallit under veckan.

Var det något mer? Och så tänker jag redan: Snart är det måndag.

Jag hamnade visst på botten idag.

Helt (o)frivillig paus

En helt ofrivillig bloggpaus har det blivit den här veckan för internet har inte funkat. Och det blev ju bra för mig som sitter för mycket och för äldsta sonen som gör detsamma.

Men nu är det tillbaka så nu gäller det att inte sitta för mycket igen. För sonen har börjat teckna Mangafigurer på kvällarna och det vill jag att han fortsätter med. Han ligger på golvet och tecknar på ett papper som någon redan ritat på andra sidan av och han använder en trubbig blyertspenna eftersom vi inte har hittat någon bra pennvässare än. Sånt är inte viktigt för honom bara han får rita sin Manga.

Min man har återigen varit borta en vecka, nu dröjer det länge till nästa gång. Det har gått bra, tror jag, fast vad tycker barnen? Men det har varit fullt upp med fiolkonsert, träningar, kurs på jobbet, hämta fioler, glömma skor som också måste hämtas, fiollektioner, hämta barn, lämna barn, köpa kattmat, ha huset fullt av barn (inte bara mina) hela tiden, kattungar, kattmammor.

Efter fiolkonserten så skulle vi fika, jag och barnen, och en massa andra människor. Det var kväll och vi var väl lite trötta allihopa. Jag vill ha läsk skriker 6-åriga sonen. Nej, säger 35 åriga mamman. Jo, säger han. Nej säger jag.. Jag vill ha glass säger den lika gamla dottern. Ja läsk blir bra. Men mamma du sa läsk. Nä jag menar inte läsk jag menar. Vad heter det, det där ordet? Jag kom inte på det. Jag kunde inte få fram ordet glass, hjälp! Jag kan inte prata längre, vad blir nästa steg.

Nu kan jag prata igen, ordglömskan var övergående. Men idag tar jag en paus från allt. Alla frågor barnen har idag får de ställa till pappan. Jag behöver en paus, bara en liten, liten paus.

Kattunge på huvudkudden

Jag har fått kämpa här på morgonkvisten för att ta mig in i datorn. Vi har trådlöstnätverk och det funkar bara ibland och aldrig vid första försöket, så man måste helt enkelt vara målmedveten om man vill erövra den här datorn. Och nu har jag varit det för det har hänt stora, fantastiska saker här i natt. Vår yngsta dotter kommer inspringande till vårt sovrum någon gång i natt, fast jag vet inte vilken tid, och säger att Skrållan har fått barn på hennes huvudkudde. Och det hade hon, en liten och alldeles levande unge. Oj vad hon slickade den alldeles ren och fin.



Vi hade gjort en liten bädd åt henne för vi har anat vad som är på gång, men hon ville hellre föda i sängen där tvillingarna låg tillsammans alldeles svettiga för där var det ju riktigt varmt och gosigt och inte så ensamt heller. Vi var tvungna att gå och lägga oss fast det var så fantastiskt, men efter ett tag hörs ett litet mjau och då har hon fått en till, en precis likadan. Fast det tycker nog inte hon, en alldeles unik tänker nog hon.

Nu ligger de här och hon spinner och rör sig inte ur fläcken. Om 12 veckor måste de flytta hemifrån. Är det någon som har ett hem dit de är välkomna. Jag lovar att de har världens finaste mamma, men pappan kan jag tyvärr inte uttala mig om. Det var inte så lätt att fota för jag ville inte snurra på lådan, men om någon dag så blir det fina bilder.

Ensam

Jag har helt kommit bort mig den här helgen från blogg och annat. Söndagar är inte roliga, tycker jag, trots att jag har haft en bra söndag utifrån sett, men inifrån har den varit tung.

Hur ska jag komma i form tills i morgon? Jag vaknade i morse 06.30 med huvudvärk. Jag har aldrig ens huvudvärk och så var jag med sonen på innebandy och kände mig ensam.

Vem vill vara kompis med mig stod jag och tänkte. Jag känner mig utanför, tänkte jag, kom och prata med mig, men det gjorde ingen. Jag hade väl kunnat gå och prata med någon istället för att alltid vänta på att någon kanske vill prata med mig. Herregud jag är vuxen, när ska man sluta känna sig ensam och utanför. Aldrig, kanske. Den där känslan kommer kanske alltid att komma lite då och då, när man minst anar det. Fast när jag ska gå på sportgrejer så anar jag det långt innan. Jag sitter ju och irriterar mig på allt, föräldrar som skriker för högt och annat, vuxna som har för tajta jeans. Det är klart att ingen vill prata med mig för ni hör ju, jag söker ju saker att irritera mig på. Men det är nog bara ett försvar som man kan lägga sig till med när man känner sig utanför.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Rana och jag tror att jag är redo att ta mig an den nu. Fast lite svårt är det för mig eftersom jag har svårt med årtal och blandar ihop och minns inte så bra jämt. Men jag ska verkligen tänka till.

För 5 år sedan så skulle mina tvillingar börja på dagis, alldeles för tidigt men vårat liv var kaotiskt. 4 barn, jag springvikarie och min man nyutbildad. Vi hade flyttat till huset vi bor i ett halvår innan och bott utan toalett och dusch förutom i källaren till en början. Bäbisarna, som kallade de tills de var 4 år, kröp omkring bland renoveringsprojekt. Varför är alla minnen så luddiga?

För 10 år sedan föddes mitt första barn, en son, och jag var toklycklig. Att jag skulle få barn, min absolut högsta önskan, sedan jag vet inte när. Och sådana där heta önskningar tror inte pessimister, som jag, slår in. Men det gjorde det och jag fick en välbehövlig paus från unversitetet också. Och sen när jag började plugga igen så blev jag flitig.

För 15 år sedan, oj nu börjar det bli länge sedan, var jag 20 år. Jag hade precis flyttat hit, till den stad som jag bor nu. Jag hade flyttat till ett studentrum i ett nybyggt hus. Det var bara några som hade flyttat in ännu och jag var så mörkrädd. Ofantligt mörkrädd. Hur kunde någon människa klara av att bo ensam? Jag ringde jämt till alla mina barndomskompisar och sökte tröst och stöd. Och alla människor jag träffade på unversitetet var så smarta och kunde prata så bra och säga rätt saker. Hjälp vad blyg jag var.

För 20 år sedan så flyttade mitt enda syskon hemifrån och mitt barndomshem blev fruktansvärt tyst. Vi bodde i en sån där ganska stor tvåvåningsvilla och nu var det bara jag som var på övervåningen. Jag vill ha en stor familj och ett litet hus tänkte jag, när jag blir stor. Och så var jag så blyg. Tänk om jag skulle kunna ändra på något i efterhand då skulle jag nog ha ändrat på det.

Nu utmanar jag Selmas småprat, Supermamman och Maria på Jag blommar.

Och allt möjligt

Ska inte blogga nu för jag ska se Brottet. Det enda program jag slaviskt följer. Annars är det här en väldigt trött vecka. Jag får liksom inga pigga och glada tankar. Och barnen de vill bara cykla, som galningar och jag får inte in dom. Och vår gosigaste son har blivit en liten strulputte på dagis och det trodde jag aldrig.

Jag förstår ingenting

En till sak. Jag vill så gärna förstå vad det står i den finska bloggen, Vintage living, men jag förstår inget. Jag blir jätte frustrerad för den är så vacker. Jag tror att det är något sånt jag drömmer om när jag drömmer om något annat. Jag kan en del finska ord, men ändå fattar jag ingenting fast jag försöker läsa högt för då kan det ju vara lite lättare, eller...

1450 sidor, ungefär

Mina barn är inte bokslukare fast jag nästan är en, eller kanske just därför. Jag är ju omgiven av böcker precis hela tiden eftersom jag jobbar med de. Men en rapport från sonen i denna sena timme är att han idag läst 1450 sidor, ungefär. Jag har lånat en Mangaserie åt honom från bibblan idag, Naruto och han är helt biten. Han har läst och läst, ätit lite pannkakor, läst, provat cykla lite för första gången sedan i höstas, och läst.

Jag minns att killarna i min klass när jag var liten ville läsa, som man sa då, seriemagasin, och läraren tyckte inte att det var riktigt bra. Det vi tjejer läste var bättre. Jag tror och hoppas att det inte är så längre. Nu vill han ha del sju och då sa jag att då kanske vi kan gå på bibblan tillsammans någon dag. Jag lockar och drar för att få med mig barnen och ibland så går det.