Utmanad

Jag har blivit utmanad av Rana och jag tror att jag är redo att ta mig an den nu. Fast lite svårt är det för mig eftersom jag har svårt med årtal och blandar ihop och minns inte så bra jämt. Men jag ska verkligen tänka till.

För 5 år sedan så skulle mina tvillingar börja på dagis, alldeles för tidigt men vårat liv var kaotiskt. 4 barn, jag springvikarie och min man nyutbildad. Vi hade flyttat till huset vi bor i ett halvår innan och bott utan toalett och dusch förutom i källaren till en början. Bäbisarna, som kallade de tills de var 4 år, kröp omkring bland renoveringsprojekt. Varför är alla minnen så luddiga?

För 10 år sedan föddes mitt första barn, en son, och jag var toklycklig. Att jag skulle få barn, min absolut högsta önskan, sedan jag vet inte när. Och sådana där heta önskningar tror inte pessimister, som jag, slår in. Men det gjorde det och jag fick en välbehövlig paus från unversitetet också. Och sen när jag började plugga igen så blev jag flitig.

För 15 år sedan, oj nu börjar det bli länge sedan, var jag 20 år. Jag hade precis flyttat hit, till den stad som jag bor nu. Jag hade flyttat till ett studentrum i ett nybyggt hus. Det var bara några som hade flyttat in ännu och jag var så mörkrädd. Ofantligt mörkrädd. Hur kunde någon människa klara av att bo ensam? Jag ringde jämt till alla mina barndomskompisar och sökte tröst och stöd. Och alla människor jag träffade på unversitetet var så smarta och kunde prata så bra och säga rätt saker. Hjälp vad blyg jag var.

För 20 år sedan så flyttade mitt enda syskon hemifrån och mitt barndomshem blev fruktansvärt tyst. Vi bodde i en sån där ganska stor tvåvåningsvilla och nu var det bara jag som var på övervåningen. Jag vill ha en stor familj och ett litet hus tänkte jag, när jag blir stor. Och så var jag så blyg. Tänk om jag skulle kunna ändra på något i efterhand då skulle jag nog ha ändrat på det.

Nu utmanar jag Selmas småprat, Supermamman och Maria på Jag blommar.