Jag har helt kommit bort mig den här helgen från blogg och annat. Söndagar är inte roliga, tycker jag, trots att jag har haft en bra söndag utifrån sett, men inifrån har den varit tung.
Hur ska jag komma i form tills i morgon? Jag vaknade i morse 06.30 med huvudvärk. Jag har aldrig ens huvudvärk och så var jag med sonen på innebandy och kände mig ensam.
Vem vill vara kompis med mig stod jag och tänkte. Jag känner mig utanför, tänkte jag, kom och prata med mig, men det gjorde ingen. Jag hade väl kunnat gå och prata med någon istället för att alltid vänta på att någon kanske vill prata med mig. Herregud jag är vuxen, när ska man sluta känna sig ensam och utanför. Aldrig, kanske. Den där känslan kommer kanske alltid att komma lite då och då, när man minst anar det. Fast när jag ska gå på sportgrejer så anar jag det långt innan. Jag sitter ju och irriterar mig på allt, föräldrar som skriker för högt och annat, vuxna som har för tajta jeans. Det är klart att ingen vill prata med mig för ni hör ju, jag söker ju saker att irritera mig på. Men det är nog bara ett försvar som man kan lägga sig till med när man känner sig utanför.
12 kommentarer:
jag känner igen mig....massor(ler) man är inte mera ensam än man gör sig ,,har någon sagt!? ska anta din utmaning ska fundera i hop lite årtal bara... så man mins relativt rätt
Men jag saknar dig! Än mer nu när jag läser din blogg.
Det märks säkert inte att jag saknar dig pga min totala oförmåga att hålla kontakten och höra av mig men så är det.
Kram/Johanna
Jag känner igen mig lite grann. Men jag tror faktiskt man kan göra något åt det... Jag kände mig utanför och ensam när jag var yngre men när jag var i 20-årsåldern upptäckte jag att jag valde att ställa mig utanför och vid sidan av.
Jag kom på att jag faktiskt kunde välja att göra annorlunda, jag kunde välja att ta för mig, att välja att vara så pass social som jag ju faktiskt var innerst inne Jag vågade prova och det fungerade!
Numera är jag ensam när jag vill vara ensam (vilket iofs händer rätt ofta, men skillnaden är att det är självvalt.
Kram,
AnnaSv
Här kommer några rader från Gunnel på f.d krokvägen i Hap och jag säger kära Maria Jojjans barndomskompis. Jag läser din blogg varje dag och upptäcker mer och mer vilken underbar tjej du är (eller rättare sagt fortfarande är) jag beundrar dig för att du vågar vara den tjej du är och inte faller i den ytlighet som alltför många tycks ha som sin livsstil. Det finns ett underbart djup i dig och en äkta känslighet som avspeglar sig i allt som du skriver om. Dessutom lever du i ett härligt kaotiskt (ämnat som komplimang)vardagsliv med din stora unerbara familj. OCH PRECIS SÅ skall ju livet levas när man lever det på rätt sätt. HEJA MARIA forsätt alltid att vara den du är.
Stor kram från Jojjans mamma Gunnel
Marias! Jag har sagt det förut många gånger och jag måste säga det igen:OJ vad jag känner igen mig!! i det du skrev om att vara i idrottsvärlden....jag brukar tänka likadant,och jag stuntar i hela idrottsgrejen å läser böcker istället......vi är nog mer intresserade av det, tror du inte?+ att vi gillar lite mer mjukare "människorstilar".....JAG skulle gärna ha dej som kompis, för du verkar jättesnäll!
Hej!
Ibland kan jag känna mig ensammast i världen...men kanske är det också när man känner sig så som man utstrålar något som gör att andra INTE vågar närma sig? Men det finns ju knappt något roligare än när andra kommer fram och visar sig intresserade av att prata med en, särsklit om man oftast är den som tar kontakt själv.
Hej Susanne
Det ligger nog något i det...Du behöver inte skynda dig med utmaningen.
Hej Johanna
Jag blir alldels rörd för jag saknar dig med. Ibland känns det som att jag är alldeles rotlös här där jag bor. Och rötter blir bara viktigare med åren för mig.
Jag är hopplös på att hålla kontakt, men nu kanske att vi kan fortsätta på det här viset i alla fall. Hoppas att hela familjen med nya påskgubben mår bra.
Kramar
Hej Annasv
Jag tror också att det många gånger är självvalt, men det är svårt att ta sig ur ibland.
Och vissa sammanhang är svårare än andra. För mig är det verkligen svårt med gemenskapen vid till exempel sonens olika matcher. Jag fastnar i min egen isolerade värld.
Tack för dina kloka ord.
Hej Gunnel
Jag tycker att det är helt otroligt, fantastiskt att du är här och hälsar på varje dag. Jag blir så glad.
Och tack för dina ord, de gör mig så glad, stark och faktiskt lite stolt...Det känns att som att ju mer åren går ju lättare är det att vara lite mer äkta med sig själv. Även om jag tvivlar ibland förstås på allt jag gör och är, så är det ändå lättare nu än när jag var yngre och mer osäker.
Och dig tyckte jag om då och gör det än.
Många kramar från mig till dig
Hej Selma
Jag satt faktiskt och läste en bok. Hur många brukar prata med hon som sitter och läser böcker? De vågar väl inte ens störa. Jo böckerna är mer vår grej.Snälla gulliga dej!!
Hej Maria
Så där tror jag att det är, att folk knappt vågar sig fram ibland och det kan vara något som man utstrålar. Vad svårt det är att mötas egentligen!
Fortsätt att vara den du är.
Det finns bara en av dig.
Kramar
katarina
Hej Katarina
Tack för dina ord.
Skicka en kommentar