Det blev bra till slut. Ilskan rann av mig under en långpromenad. Jag var med min dotter hos hennes kompis en stund. Solen sken för första gången på en hel vecka och jag gick på en lång promenad. Det kändes som att benen gick av sig själva, som att jag bars fram av någon oanad kraft. Kompisen bor nära där vi bodde när vi var studenter och fick våra äldsta barn. Vad konstigt att det så här 8 år senare känns så hemma. Det var där jag gick på långa promenader med min äldsta son. Han var en sån som nöjd kunde ligga i vagnen länge. Och jag gick och tittade på alla gamla vackra trähus och drömde mig bort och in i ett sånt hus.
På kvällen hemma sedan så sa vi nej till grannflckorna som ville komma och hälsa på. Vi har haft kompisar här hela veckan, varenda dag. Det är fantastiskt att barnen har kompisar och jag säger nästan aldrig nej till att de får komma och hälsa på. Men jag kände att jag hade fått nog av det också igår kväll.
Istället såg hela familjen filmen Det levande slottet, en japansk teckand film (tror jag) om en flicka som förvandlas av en häxa till en krum gammal gumma på 90 år. Den var jätte spännande och överraskande. Det är svårt att hitta en film som alla i familjen gillar men det här var en sådan. Rekommenderas.
2 kommentarer:
Vi har inte haft en enda solig dag på över en vecka, inte undra på att man går här som i en trött dimma idag, sov som en gris på eftermiddan...vad det lät trevligt med promenaden du hade!
Det är skönt när man blir glad igen. När det händer mig blir jag så jätteglad då, så att deppet var värt det. Kolla min blogg, där la jag in en brytkniv. Visste inte hur jag skulle förklara med ord. :) Jag bär runt såna hela dagarna på mitt jobb, (skylttillverkning).
Skicka en kommentar