Jag har sprungit i solen på något tunga ben, men jag övervann i alla fall motståndet. Våren är verkligen här och barnen är mer ute än inne. De är ganska stora nu och måste få mer frihet och det behöver jag verkligen träna på. Jag vill helst se de från fönstret hela tiden, men det håller inte längre.
6-åringarna måste vara i närheten och helst tillsammans med varandra eller med syskonen då får de vara ute själva i lekparken, på gatan till och med i skogskojan ett kvarter härifrån, men då får jag göra lite våld på mig själv för att klara det.
9-åringen får så klart gå lite längre bort, men det är hon som jag är mest orolig för. Och jag vet precis varför. Hon är som jag var. Gud vad jag känner igen mig i henne, vilket gör att jag så många gånger känt mig alldeles frustrerad över saker som händer runt omkring henne och med henne. Idag har hon varit hos en kompis efter lunch och vi ringde dit och frågade om hon kunde vara kvar ett tag för jag skulle springa och de yngre skulle åka med sin pappa och handla jord. Sedan ringde jag när jag kom tillbaka och då var de borta. Så jag och den andra flickans mamma har cyklat runt och letat.
Vi hittade de närmare än vi trodde. De var lyckligt ovetande om vilken uppståndelse de orsakat. Och jag kan ju inte låsa in henne. När hon gick sista året på dagis klättrade hon och hennes kompis upp i en tall och kunde inte komma ner. Hon handlar först och tänker sen, ofta. Men samtidigt är hon väldigt klok och analyserande. Men tyvärr, det minnen av henne uppe i tallar och på andra läskiga ställen som får mig så orolig när hon ska pröva sina vingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar