Om högklackat

När jag var liten så älskade jag att prova högklackade skor. Såna som jag älskade fanns inte hemma hos mig men hos en kompis. Hennes mamma hade jätte många. Min mamma hade också högklackat men inte rätt sorts. Och så drömde jag om ett par cowboyboots. Det hade min kompis och flera andra och hur dom lät när man gick i snön älskade jag. Det där underbara knarret. Och så ville jag mer än något annat ha hål i öronen. Nej sa min mamma, du kan få nickelallergi. Hur många nätter jag drömde om att jag gjorde hål i öronen vet jag inte så många var det. Ytliga drömmar men dom var mina. När jag var 15 gjorde jag hål helt i smyg. Och sedan efter tag ytterligare några till hål för nu kunde jag inte få nog.

Idag sitter jag här. Jag har aldrig några smycken, inga örhängen och jag äger inte ett enda par högklackade skor. Det är helt sant och jag förstår inte hur det gick till. Fast när jag var liten så var jag till Göteborg en gång. Kanske var jag 10 år och jag såg en tjej (vuxen tror jag eller trodde då i alla fall) med sandaler, lite utsvängda stora jeans och en sån där broderad blus (lite indisk) och långt rakt hår. När jag såg henne förstod jag hur jag ville se ut. Jag ville se så där enkel, bekväm och intressant ut. Samtidigt drömde en annan del av mig om högklackat, smycken, smink.

Vad blev det ja det blev ju inte alls det ena men kanske lite det andra. Men vi var på Mc donalds i helgen, jag och barnen och vi satt i rad på ena sidan av ett bord och mittemot oss satt en annan familj. Dom var fyra i sin familj och mamman var verkligen utsmyckad med diadem med stor blomma i. Hon hade ett sånt riktigt brett stretchigt bälte i midjan på en blus, enkort kjol, fin kappa och så hade hon shoppat. Hon hade köpt fina hårspännen till flickan som hon ville ha i håret direkt med den där figuren på som jag nu tappade namnet på, men som är jätte populär. En katt tror jag att det är. Och så spillde flickan på sin vita kofta och mamman blev väldigt bekymrad över detta.

Och jag satt mittemot och blev sorgsen. Sorgsen över att mina barn hade tovigt hår och att dom inte hade en mamma som engagerade sig tillräckligt i dom små detaljerna. Och jag blev till och med ledsen över att jag nästan inte ens hade brytt mig om dom hade spillt på sin fina vita kofta.

Så var jag där igen, i kluvenheten.

Jag känner inte alls överlägsenhet eller förakt mot att bry sig om sitt yttre och att göra sig fin, jag känner faktiskt avundsjuka. Det finns som en kärlek i omsorgen om detaljer som jag inte riktigt tycker att mina barn får.

Hur kan man snöa in på sånt här vet jag inte, men ibland så gör jag det. Och så hörde jag på radiopsykologen igår och det är ett helt fantastiskt program. Och en kille som var 27 ringde in igår och han hade problem med att bestämma sig. Beslutsångest. Ett exempel var inne på klädaffärer när han skulle köpa kläder. Då började han alltid tänka: Vem är jag? Vem vill jag vara? Plötsligt så handlade hans klädval om identitet.

Jag känner igen mig.

Att säga nej eller nästan

Jag skulle till vårdcentralen och göra om boeltestet med Ester eftersom hon bara "nästan" klarade det. I morse gick jag och lämnade sjuåringarna nio för dom har sovmorgon på torsdagar. Då hade Majken och Ester varit vakna några timmar så det var sovdags. Dom somnade när vi gick från skolan så då tog jag en sväng till Konsum och sedan hem igen. Nu hade dom sovit en halvtimme och jag gick in för att baka bröd. Då vaknar Ester ute i vagnen och jag rullar den för att hon ska sova vidare. Det gör hon inte. Ester uppe och Majken sover. BVC halv tolv och innan dess ska dom få lunch och hur trött kommer Ester att vara halvtolv och sedan klockan tre till cellon med dottern som missade sin tid i veckan och fick en ny igår av sin otroligt snälla cellofröken. Jag orkar inte. Ringer till vårdcentralen, men där svara ingen. Ringer till tidsavbokning och får dåligt samvete för att jag inte orkar. Jag som gör fast jag inte orkar. Så på tidsavbokningen ska dom lägga en lapp till min sköterska så jag kan få prata med henne och förklara. Hon ringer inte klockan går. Jag ringer till min man och han säger att boka bara av tiden. Nä jag vill inte, jag vill förklara varför. Jag väntar, men ingen ringer så då ringer jag upp tidsavbokningen igen och säger som det är att jag kommer inte. 11.25 ringer sköterskan upp och vi bokar in en ny tid och hon är inte arg. Ingen är arg och jag mår bra för att jag ställde in. Jag tror jag lärde mig något idag.

Var tydlig mot andra och dig själv. Säg nej ibland för det är helt okej, oftast i alla fall. Och kanske något mer också måste bara fundera lite mer.

På

väg ut men vill bara säga att jag inte alls är kompis med det där himla plättjärnet. Det var ju svårt ju. Kunde knappt vända dom rackarna och dom brände fast och min man fick ta över.

Hemma igen.

Dom är hemma nu efter några dag i Barcelona. Deras hotell låg i riktigt skumma kvarter tydligen och min son var riktigt rädd på kvällarna när dom skulle ta sig till hotellet. Redan första kvällen efter fotbollsmatchen när dom skulle försöka hitta till hotellet så kom det fram en påverkad man till min son och började ställa frågor, bland annat vad han hette. Simon svarade han då. Det heter han inte kan jag ju säga, men däremot hans kompis han har haft från tremånadersålder. Det var lite kul, tyckte jag. Och så tyckte jag att det kändes ganska bra att han kunde komma på det i den situationen. Hade det varit jag i samma ålder hade jag börjat gråta eller springa skulle jag tro.

Men nu är dom hemma fast ändå inte för min man är på jobbet och resten på skolan.

Nattmål

Dom äter på nätterna många gånger nu, det brukar mest vara Majken men när pappan i familjen varit borta så äter också Ester på natten. När jag klev upp i morse så gjorde det ont i hela mig. Kroppen värker av tröttheten, men trots detta lyckades vi komma iväg till skolan och jag och bäbisarna tog oss till och med till coop och handlade lite som blev dyrt ändå för jag såg ett plättjärn och bara ville ha. Ett äkta plättjärn ska väl finnas i varenda hushåll. Nu finns det ett i vårt. Och tvillingarnas friluftsdag på fredag är räddad för jag tror dom blir lyckliga över att få ta med såna där små plättar. Jag är sugen redan nu men jag vill bara ha en massa sött för att jag är så trött.

Sova nu

Jag ska absolut gå och lägga mig nu och ändå inte. Måste släcka alla lampor, kolla spisen flera gånger, dra i dörrarna några gånger för att se att dom verkligen är låsta och så måste jag fundera på om det är okej att lägga sig fast allt är huller om buller. Och då menar jag allt. Och då när jag frågat mig själv blir svaret helt klart ja för jag är ju trött. Min trötthet är inte att leka med. Är man trött så är man. Imorgon kommer min man och son hem. Längtar lite lagom. Och vi klarar det ganska bra fast inte en dag längre skulle jag vilja att deras resa är. Jag behöver en 12-årig son här hemma och en 42 årig man här hemma. Så är det.

För

att förnya mitt bloggande så döpte jag om min blogg precis. Helt oväntat och otippat även för mig själv. Men har man sovit som en kratta några nätter och känt sig lite grå så händer såna här grejer.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag hade en sån där besöksräknare en gång i tiden och det var lite kul för då kände man sig lite mindre ensam när man såg att några faktiskt läste lite på bloggen ibland. Men det som faktiskt var himla konstigt var att när jag åkte in på förlossningen och kom hem igen så hade den slutat funka. Som om det inte var meningen att jag skulle ha någon, tänkte jag då. Och nu känner jag att jag nog nästan inte har så många som läser här alls. Och spelar det någon roll då? Kan inte bestämma mig för om det gör det. Samtidigt om ingen läser har jag ju inte någon att bolla idéer och tankar med så visst spelar det roll. Men jag skriver så mycket för min egen skull för att jag verkligen vill uttrycka mig i ord. Så jag fortsätter ändå och hoppas att någon tittar in ibland och har något att säga mig och jag har någonting att säga dom.

Men det är klart visst vill jag ha läsare. Så är det förstås helt ärligt för tillsammans är man mindre ensam. Och det är också en helt fantastisk bok som jag tycker att jätte många ska läsa.

Jag

tycker att det är mycket alkoholromantik överallt. På facebook, på TV, bland folk i största allmänhet. Jag tycker det skulle vara lite mindre sånt. Det finns en baksida. Tycker fortfarande programmet Kysst av spriten är så bra och det väcker mycket tankar. Nu sist en kvinna som drack för mycket när barnen var små. Inte så romantiskt, alls. Snarare ensamt, skamligt och väldigt sorgligt. Hon blev nykter själv en dag när allt hade gått för långt och det var nu nio år sedan och hon var rädd om sin nykterhet. Jag tyckte att det var fint sagt. Nu på föräldramötet i min sons klass (årskurs 6) handlade det både om alkohol och nikotin. Det kan kännas tidigt men min man som var där tyckte det hade varit så bra. Och min son är eld och lågor och tänker inte börja röka eller dricka. Men hur låter det om några år? Hur kan vi göra så att barnen faktiskt inte börjar?

Fredag

är ju faktiskt en helt vanlig dag. Förväntningarna på en fredag är lite för stora. Fredagsmys är trevligt, men inte allra mysigast i världen och är det bara jag som är som tröttast på fredagkvällar? Som somnar på sängen när jag ammar vid nio och kommer upp sömndrucken en timme senare och funderar på om jag ska vara vaken en stund till eller sova vidare.

Jag tycker att fredag är bra men mycket annat som är bättre.

Min son och man ska åka utomlands alldeles snart för första gången för min son och inte för första gången för min man. Han har ett pass nu min son och han ska åka ut i världen och jag är så orolig. Sånt här är jobbigt för mig. Det här är ett problem jag har att släppa taget. För något år sedan hade det överhuvudtaget inte gått p.g.a. mig. Men även jag har förändrats och nu tror jag att det ska gå. Dom ska till Barcelona och se på fotboll och äta på restaurang.

Pass, pengar, väska, flygplan, taxi, vilse, våld. Vad mer kan man oroa sig för när man åker utomlands. En återkommande mardröm jag har är att vi ska åka utomlands och vi har inga pass. Jag har inte varit utomlands på 15 år men drömmen återkommer.

Bäbisarna

sover så korta pass nu och allt krånglas till. Haft små ärenden, lite umgänge, planering av klassaktivitet, fiolträning och liknande den här veckan och bäbisarna hänger med men vaknar direkt man går in eller stannar bilen. Jag måste tyvärr rensa bort lite grejer ur mitt liv så dom sover lite mer. Två bäbisar som är halvtrötta tillsammans med en halvtrött mamma funkar inte bra.

Rapport

om Majken och Ester. Igår var det dags för Boeltest och det gick bra även om jag fick svara nej på om dom satt stadigt. Nu tyckte i och för sig min vän att jag varit snål och borde ha sagt att dom satt stadigt för det tyckte hon att dom gjorde idag. Men rätt som det är tippar dom och får ont. Dom skrattar mycket och ibland använder Majken skrattet som inte är likt någon annans. Ibland händer det till och med att folk tittar lite extra på henne för att det där skrattet är lite speciellt. Jag säger lite för jag är hennes mor. Någon annan skulle kanske säga mycket speciellt eller rent av konstigt men så säger inte jag. Faktiskt. Jo och så hörde inte Ester en av dom tystare plingorna med ena örat så nu måste vi göra testet. Tredje barnet som fått göra om det. Men hittils har alla hört bra så jag håller tummarna. Dom står upp i krypställning, dom sitter och skrattar åt varandra och tycker att dom är fantastiska, dom äter morot, potatis, palsternacka och gröt.

Dom är så fina och dom är mina.

Idag en bra dag

Vi har haft en fin dag idag. För att en dag ska vara det så vill jag att den ska vara det ändå till kvällen och jag tror att vi har lyckats. En seger för mig är att min man skulle på föräldramöte och jag skulle ta hand om bäbisar och läsa för sjuåringarna, tova ut tovorna och lite annat alldeles själv och jag klarade det. Inte minsta kris inom räckhåll. Jag känner mig stark idag. Kanske att min man kan börja i sin kör snart i alla fall. Vem vet.

Vänt sängen

Vi har så trångt i vårat sovrum . Vi har en dubbelsäng där för närvarande jag och bäbisarna sover, en extrasäng där min man och barn som kommer på natten sover. En spjälsäng där vi har kläder i drivor och så lite annat smått och gott har vi klämt in i rummet.

Men nu har vi vänt dubbelsängen så den står med ena långsidan mot en vägg så inte bäbisarna kan ramla ut. Jag ligger ytterst och när jag ammar dom på nätterna så ammar jag en uppe vid huvudkudden och så den andra nere i fotändan då hamnar dom alltid på insidan. Nu fick inte extrasängen riktigt plats så nu sover min man på en madrass på golvet. Jag tror att han känner sig så där. Men han tror att han ska sparka på bäbisarna nu när dom blivit större och rör sig så mycket i sängen.

Och jag tänker att kanske bäbisarna sov extra dåligt i natt för att vi vänt sängen för dom kanske är precis som jag som trivs bäst att sova på exakt samma ställe jämt. Min man har någon gång föreslagit att vi ska byta sida i sängen. För mig känns det som att byta värld. Aldrig vill jag det. Och nu ve och fasa har vi flyttat hela sängen och jag måste nyorientera mig och bäbisarna.

Om söndag

Smekmånadersfasen är över och bäbisarna sover inte längre jätte bra på nätterna.Känner mig inte utvilad när jag vaknar. Och det har jag faktiskt varit i flera månader med några undantag. Surmamma har jag känt mig lite som under höstlovet fast samtidigt närmamma. Det jag måste undvika är för många timmar inomhus. Jag känner att jag förvandlas till något grått och dammigt om jag inte får frisk luft. En sådan dag gick vi ut i skogen som ligger alldeles bredvid vid fyratiden och jag kände hur livet återvände. Så jag ska inte glömma bort att gå ut. Jag måste komma ihåg det när gråheten kommer.

Igår när vi hade varit och storhandlat, 2 vuxna och fyra barn, i trängseln så var vi trötta när vi kom hem. Vi tog oss en kopp kaffe i köket, packade upp, ammade och så gick jag in i vardagsrummet och tyckte att allt var så fint. Ljuset, rummet, soffan, stöket.

Ibland glömmer jag att se på mig själv och min omgivning med kärlek, men ibland kommer jag ihåg det.

Sedan skulle jag ju kunna berätta om konflikterna med en tolvåring med ny, dyr mobil och ett hav av kompisar men jag väljer att avstå för jag har bestämt att nu måste vi prata med varandra istället för att kivas.