Ester lagar mat

Röra
Smaka
Klart
Hon gillar att äta fast hon ser lite mager ut. Vi har bara haft en sån där riktigt rund unge. Dom andra har varit mer såna där mittemellan barn. Och Majken och Ester var nästan exakt lika stora när dom föddes men nu skiljer det drygt ett kilo till Majkens fördel. Eller fördel och fördel, det lät ju dumt.

Stök

Min dotters garderob. Ska jag vara ärlig. Hon brås på mig.

Mina fina kokböcker. Till och med dom huller om buller. Fast till mitt försvar kan sägas att jag använder dom hela tiden.

Köksbänken. Pasta, mjöl, kakao, grönkål, bäbisleksaker, dockkläder och allt det andra.

Byrån i hallen. Julkrubba, böcker, fin påse med Stina Wirséns figurer och en del annat.
Och så skåpet i vardagsrummet. Leksaker, Ukulele, dopljus, fina skålar, filmer, pusselbitar. Och sånt.
Men man ska inte stirra sig blind på sånt. Utan på sånt här. Ernst julklapp till pappa.

Jag fick inte visa bilderna på stöket som jag tog häromdagen, tyckte min man. Och jag är lite benägen att hålla med honom. Men lite kan jag väl visa. Pyttelite. Så ni förstår vad jag menar när jag säger att vi har stökigt. Så ni inte tror att det är stökigt när det ligger någon strumpa på golvet eller när det är lite obäddat.

Bilåkning

Åh vad jag ogillar, ogillar, ogillar att ha barnen ute på vägarna i andras bilar. Det kryper i mig av olust och oro. Jag vaknade i natt av att jag tyckte det kändes så jobbigt att min son ska åka en massa mil i mörkret med någon annan. Inte för att jag inte litar på den där andra, men samtidigt känner jag den för lite för att lita på. Och jag behöver verkligen lita på för att kunna slappna av. Och tror du inte att det har snöat en massa igen. Och jag som har ägnat lite tid åt snöskottning dom senaste dagarna eftersom min man har varit borta. För annars är det väldigt klassisk uppdelning i det här hemmet när det gäller skotting. För jag blir alltid så där fundersam: Var ska jag göra av snön då? Men den här gången har jag helt enkelt staplat snön på garageuppfarten och bara gjort en liten gång ner till garagedörren. Vi har ju aldrig bilen där för den får ju inte plats. Men snön det är bara överallt och som sagt nu har det kommit ännu mer.

Sånt som jag tänker på just nu

Min man säger inga fler barn. Nu måste vi ha tid att jobba, eller inte nu, men sen och ägna oss åt våra intressen. Hallå intressen vilka var det nu ni var??? Bio gick jag mycket på och när jag växte upp också en hel del på teater. I Haparanda. Där var det lätt att överblicka utbudet. Det är det inte här. Böcker, det har jag alltid läst, men det jobbar jag också med. Fast en sak ska jag verkligen tänka att jag en dag ska göra bara för att ingen någonsin skulle tro att jag någonsin skulle kunna. Springa maraton. Fast hur troligt är det? Fast jag tror på det ett tag till i alla fall.

Vad jag vill säga. Jag vet inte. Kanske få folk att förstå att man vill olika. Till exempel får jag verkligen välja oordning, kaos, trötthet för att ha det här livet. Jag kan inte hålla ordning i ett hus. Det går inte och särskilt inte när vi är så många. Men det är värt det för mig. Fast ibland, som igår, när jag gick och fotade vårat fullständigt urstökiga hus tänkte jag att nu får jag väl skärpa mig, så här kan det inte se ut. Men jag har bara tänkt tanken så måste jag laga mat eller bära bäbisar eller oftast båda. Jag hoppas, även om jag redan nu inte är så bra på det, att jag kan acceptera om mina barn väljer en bana eller en riktning i livet som jag aldrig skulle ha valt. Dom är inte jag. När en nära anhörig till mig är här så skulle hon vilja förändra så mycket. Och det går inte. Hon är inte jag. Hon skulle också behöva acceptera.

Kanske att jag ska försöka, ännu mer än vad jag har gjort tidigare, helt ärligt visa vem jag är. Det borde inte vara så farligt. Att sluta skämmas och bortförklara.

Någon tanke

Idag har jag gått upp tidigt för att jag vill det. Nu har vi sovit så länge under det här lovet på mornarna och varit uppe sent. Igår läste jag en hel bok i stallet: Vad jag tänker på när jag tänker på löpning (eller hette den verkligen så? - får kolla det) av en japan. Den var fin och jag fick väldig lust att börja springa igen. Det jag tar med mig från den är att man måste göra sina val. Man måste prioritera. Vill jag till exempel springa så måste jag leva ett liv som möjliggör det. Han la sig innan tio varje kväll och gick upp fem. Det han hade kommit fram till i sitt liv var att han ville springa och skriva böcker. Då hade han utformat sitt liv så det var möjligt. Det låter ju enkelt men samtidigt omöjligt. Men lite sant är det att man faktiskt inte kan göra allt.

Det jag har kommit fram till att jag vill göra i mitt liv är...jag vet inte riktigt. Jo en sak vet jag och det är att jag vill leva med min stora familj. Att jag vill ha många barn. Och jag vill röra på mig och helst springa. När Joen var lite och det var ett tag sedan eftersom han är 13 år nu så levde jag ett helt annat liv än vad jag lever nu. Vi fortsatte att fika med kompisar, kanske gå iväg på kvällarna med honom för att hälsa på någon. Nu lever vi ett ytterst begränsat socialt liv, vi träffar sällan folk. Det här är inget medvetet val, men säkert ett omedvetet. För att orka med så har vi rensat bort (fast det låter ju hemskt riktigt så är det inte) mycket. Så lite som han menar har jag gjort i mitt liv. Men då tror jag ju att det är viktigt med vänner till exempel så därför blir det ju inte heller bra att leva för isolerat. Ja det här måste jag tänka på mer. Men prioritera är viktigt, men man kanske också måste inse att dom prioriteringarna man gjort inte alltid var dom rätta. Att jag ibland kanske gjort det lite för enkelt för mig.

Om varför

Jag är lite besatt av min blogg just nu och det är jag nog ensam om men det är väl inte så konstigt. Inte så konstigt att inte andra kanske blir överlyckliga över att sina mina barn som små bäbisar eller vårat gamla rosa kök. Men jag vet nu varför min blogg är viktig. Den är viktig som en slags dagbok, en dagbok som inte innehåller det mest personliga, det fulaste eller kanske inte ens heller det finaste utan det där mittemellan men också det som kanske inte är mittemellan. Och den här dagboken skrivs ju för att någon eller några ska läsa den men att det skulle vara särskilt många är inte heller viktigt. Men det viktigaste är att jag om några år ha den som ett minne. Det minne som jag själv saknar. Ja så är det.

En liten tanke av tacksamhet

Jag skänker en tacksamhetens tanke till bloggar. Jag hade aldrig träffat någon familj så stor som min innan jag började läsa bloggar. Vad glad jag är för det. Och allt annat fint jag hittar i bloggar. Dom bloggar jag läser ger mig inspiration till hur jag ska vara mamma, hur jag ska vara människa och den ger vardagen ett ansikte. Ett ansikte jag ofta tycker om.

Stallet

Jag är bara intresserad av att skriva inte fotografera. Min man gillar att fotografera men tycker att vi har haft en så dålig kamera i flera år och därför inte haft så mycket lust. Så då tänkte jag att nu köper vi en fin och dyr och bra kamera för då kommer han att fota hela tiden. Det gör han inte. Så nu har jag börjat. Igår hade jag med kameran till skridskobanan idag till stallet. Vill han inte så får väl jag. Och jag får väl lära mig då. Här kommer en serie som består av hårt arbete, grimskaft i fina färger, lite bajs, fin snö, hungriga hästar, fina barn, lekande barn.

Bandy, film och lasagne

Jag har varit vaken länge nu eftersom jag vaknade fem. Men jag har varit i olika faser och tröttast var jag vid åtta i morse. Nu har dom somnat dom två nioåringarna. Vi åt tårta lite då och då under dagen och på kvällen kom grannflickorna hit och åt. Kalas blir det någon annan dag. Jag och Ernst har varit på skridskobanan och Majken och Ester var med så klart. Ernst fick lite bandygrejer. Han säger att han älskar bandy. Sen fick han två Narniafilmer och dom har han också sett. Signe har bara lekt med grannflickan hela, hela dagen. Till middag skulle det vara Lasagne, Signes favoriträtt. Och min man kom hem halv sju och Majken och Ester brukar tycka att det är så där kul när jag ska laga en massa mat. Men Karolina Sparrings bok Kom in och är är ju så bra. Där gör hon Lasagne utan bechamelsås. Hon bara häller i en massa matlagningsgrädde i köttfärsen. Och det blev jätte gott så så gör jag i fortsättning. Men Lasagne är absolut min mans rätt så jag vet inte om jag får användning av min nya genväg.

Liten tillbakablick

Signe
Ernst
Joen
Har inte bott så länge i huset. Köket är fortfarande rosa.
Ella
Joen nyfödd. Vi trodde inte dom någonsin skådat ett vackrare barn på BB i Umeå.

Firat

Nyfödda Ernst och Signe

Frukost i nybaskern
Frukost i nytröjan

Och så alla vi andra, eller några av oss

Nu har vi firat två fina, lyckliga nioåringar. Fem vaknade jag av mig själv och det var ju bra för min man skulle åka iväg tidigt, så det var bara att sätta igång med firandet.
Jag har redan hunnit äta tårta. Farmor har städat ur frysen i källaren så hela kylskåpet är fullt av allt möjligt. Skulle kunna stå vi spisen hela dagen och laga olika saker. Men kanske orkar jag bara slöa, så mycket jag får förstås. Hur kunde dom bli så stora så fort! Och tur att vi fick Majken och Ester annars hade allt gått för fort för min smak. Och igår började Joen prata om vad en liten bror kunde heta. Olika lustiga namnförslag, men om man ska tro min man så blir det kanske en hund så småningom i nya huset. Och nu längtar jag efter att flytta. En nystart. Det vill jag ha.

Om en dotter

Jag har ett barn som inte gör som jag säger, som inte passar tider och som glömmer allt vi har bestämt. Igår hade vi barnvakt till barnen i en massa timmar. Farmor var här och jag jobbade till åtta på kvällen och min man jobbade i en annan stad. Jag har aldrig lämnat Majken och Ester hemma med någon annan, men det gick bra. Men jag sa till barnen att dom skulle vara hemma och hjälpa till. Det glömde min dotter så hon gick till en kompis. När hon kom hem var hon en dryg halvtimme försenad och hon hade ingen mössa, öppen jacka, inga täckbyxor och glipor mellan tightsen och skorna. Och det är vinter, riktig vinter. Hjälp känner jag, Hjälp hon är bara 11 år. Klä på dig, bli liten igen. Men så kan man ju inte tänka men så tänker jag. Och hur får vi henne att komma ihåg vissa saker. Jag blir ju så orolig när hon inte dyker upp som hon ska.

Och imorgon fyller Ernst och Signe 9 år. 9 år!!!

Om hus

Vi var i nya huset igår och det kändes bra. Jag har varit så orolig och rädd för att vi har gjort en impulsaffär och det har vi ju, men det var inte så litet som jag hade befarat. Köket är inte stort men vardagsrummet större än det vi har. Övervåningen är inte stor men mysig. Jag började fantisera och det kändes bra.

Jag har haft en sån oro i mig så bad om hjälp på vårdcentralen häromdagen. Det har blivit alldeles för mycket med jobbet, husköp och husförsäljning och relationer i livet som inte fungerar som dom borde och så alla oro. Så nu får vi se om jag kan få prata med någon. Men i alla fall tänker jag nu att jag klarar det här med huset. Jag klarar att lämna det här. Nu är det sålt också. Och vi blev väl lite småledsna under den här månaden med husvisningar, men nu blir det bra. Dom som har köpt blir bra grannar till våra bra grannar. Och på vårdcentralen hade jag för högt blodtryck och jag har alltid haft lågt. Kan oro göra det med blodtrycket? Hoppas det går ner. Sen tog dom ju en massa blodprov och då väcks ju hypokondrikern till liv.

Men i alla fall huset känns bra, fast vi behöver något/några fler sovrum. Det får mig att tänka på ett par kompisar som köpte hus för flera år sedan och jag kommer ihåg att hon drömde på natten att hon hittade några extra rum. Så är det för mig nu. Och sen skulle jag helst vilja bo på landet. Men nu har vi ju skogen som granne så nu kanske jag kan låtsas och så har vi blivit med hundkoja med värme i. Få se om någon ska bo där någongång?

Och så inser vi att vi har firat sista julen här och sista nyåret. Man måste vara stark i det här livet och himla modig. Kanske något att vara 2011

Vad dom gillar just nu

Mormor skulle älska att Majken och Ester älskar dockor. Men hon är så sällan här så hon ser det inte. Dom kläderna som mormor sydde och dockorna som hon gav till storbarnen kommer till användning nu. Och maken till dockälskare har vi inte haft här hemma. Dotti och Dotta säger dom eller bäbisch. Dom bär och tröstar. Ester är omåttligt förtjust i Pippi också. PiiPii säger hon. Vi har pippiburkar i köket, en kortlek med pippi och strumpor med pippi och en pippidocka. Ester pekar och säger PiiPii. Hoppas hon blir så där modig och självklar som Pippi också.

Trötter och gott nytt år

Men så trött jag var på nyårsafton i år. Absolut tröttast i den här familjen. Mellan 11 och 12 kröp det i kroppen av trötthet. Vi hade också den stökigaste nyårsaftonen på flera år. Stökig, då menar jag inte att vi bråkade eller drack. Det var bara helt enkelt superstökigt. Vi har haft en rejäl överdos av städning i december så nu var vi tvungna att vara oss själva och det vet ju dom som känner oss vad det innebär: Superstökigt. Men vi åt god mat. Alla gillade. Signes egna maränger i marängsvissen var bara bäst. I år hade vi till och med köpt raketer. Jag och bäbisarna var inne när dom var ute första gången och sköt iväg dom. Då satt Majken i min famn och vi tittade ut fast hon blev rädd och drog gardinen framför ansiktet Ester däremot satt i soffan och läste. Ester är våran tjuren Ferdinand.