Idag har jag gått upp tidigt för att jag vill det. Nu har vi sovit så länge under det här lovet på mornarna och varit uppe sent. Igår läste jag en hel bok i stallet: Vad jag tänker på när jag tänker på löpning (eller hette den verkligen så? - får kolla det) av en japan. Den var fin och jag fick väldig lust att börja springa igen. Det jag tar med mig från den är att man måste göra sina val. Man måste prioritera. Vill jag till exempel springa så måste jag leva ett liv som möjliggör det. Han la sig innan tio varje kväll och gick upp fem. Det han hade kommit fram till i sitt liv var att han ville springa och skriva böcker. Då hade han utformat sitt liv så det var möjligt. Det låter ju enkelt men samtidigt omöjligt. Men lite sant är det att man faktiskt inte kan göra allt.
Det jag har kommit fram till att jag vill göra i mitt liv är...jag vet inte riktigt. Jo en sak vet jag och det är att jag vill leva med min stora familj. Att jag vill ha många barn. Och jag vill röra på mig och helst springa. När Joen var lite och det var ett tag sedan eftersom han är 13 år nu så levde jag ett helt annat liv än vad jag lever nu. Vi fortsatte att fika med kompisar, kanske gå iväg på kvällarna med honom för att hälsa på någon. Nu lever vi ett ytterst begränsat socialt liv, vi träffar sällan folk. Det här är inget medvetet val, men säkert ett omedvetet. För att orka med så har vi rensat bort (fast det låter ju hemskt riktigt så är det inte) mycket. Så lite som han menar har jag gjort i mitt liv. Men då tror jag ju att det är viktigt med vänner till exempel så därför blir det ju inte heller bra att leva för isolerat. Ja det här måste jag tänka på mer. Men prioritera är viktigt, men man kanske också måste inse att dom prioriteringarna man gjort inte alltid var dom rätta. Att jag ibland kanske gjort det lite för enkelt för mig.
2 kommentarer:
Jag förstår precis vad du menar och håller med. Man gör sin val, man måste ju det, vare sig man vill eller inte. Och ibland vet man nog inte om det heller. Det bara blir...
Man kan ju inte få allt och man kanske inte förstår vad ett visst val innebär förrän efteråt då man inser att begränsar en i något annat.
Jag har alltid älskat att resa. Det har blivit i stort sett omöjligt med fyra, och snart fem barn. Det tänkte jag inte på.
Men det gör inget. Det är mycket roligare att ha många barn.
Och vi är som ni, vi umgås mindre och mindre med vänner. Nästan aldrig. Det är så mycket av ett projekt. När vi kommer bort till några andra finns det knappt sittplatser för alla oss och livat blir det. Glas som går sönder och annat.
Och att bjuda hem folk orkar vi inte. Att städa och få ordning tar är världens jobbigaste samtidigt fixa mat och sedan få trevligt! nej, då känns det oftare bara bekvämt och mysigt att vara bara familjen.
Kram
Hej
På något vis är det skönt att höra att andra i ungefär samma situation gör samma saker. Inte riktigt orkar med det där sociala livet med middagar, förberedelser och denna jobbiga, hopplösa städning. Jag tycker att du verkar vara så bra på att resa även om du inte reser så långt. Det beundrar jag. Det skulle jag gärna bli bättre på. Och du har rätt att man inte riktigt förstår vilka val man gjort förrän efter ett tag eftersom mycket är så omedvetet. Kram mAria
Skicka en kommentar