Just nu tänker jag att jag skulle ha varit hemma med dom små. Längre. Inspirationen på jobbet är noll. Eller inte riktigt. Men ändå så går det tungt med att skicka mejl, vänta på svar, få svar ibland, skicka nya mejl. Sånt känner jag inte för. Eller läraren som alltid kommer med sin klass och har superbråttom. Barnen hinner nästan inte låna.
Men det jag tycker är kul är att läsa böcker, träffa barnen och berätta sagor. Men så är det allt det där andra och jag tänker att vi har ju så mycket hemma hela tiden. Och så är jag hemma en dag och Majken tar upp luren och ringer till Ester ute i vagnen som sover. Hallå Ester, säger hon. Eller Ester som ser en apa på bild och blir rädd: Apan lalig, säger hon sen ungefär 100 gånger. Och jag tänker att jag vill ju vara med. Jag vill höra vad dom säger och se vad dom gör. Och det är klart att jag blir less, till exempel när Majken bara sov tjugo minuter, som i måndags, men ändå. Jag vill vara där hela tiden. Och jag har blivit äldre och jag har jobbat. Det som är viktigast har jag här hemma. Sen vill jag göra ett lagom bra jobb, men just nu så rinner tanken iväg mot barnen hela tiden när jag är på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar