Finnas där

Vi har läst en inte så värst bra bok för Majken och Ester två dagar i rad. Dom gillar den, Zebbe Zebra heter den. Den handlar om Zebbe och hans kompisar som ska tälta, men dom ser skuggor och blir rädda, fast det är inget farligt egentligen. Dom går alla fall hem istället och tältar utanför huset. Vi släckte lampan och Ester låg och tittade, så sa hon- När jag bli stor och ska gå i djungeln måste mamma och pappa följa med så jag inte är ensam och Ernst och Signe. Jag blev tårögd för jag kände hur jag måste finnas där, vill finnas där för henne alltid. Vilket ansvar.

Allt är förlåtet

KnasMajken 

Majken har varit rätt jobbig idag. Om man tänker på bus, så kan man tänka på Majken. Och idag har allt bus blivit ännu mer. Matsituationen idag har varit helknasig och tillslut längtade jag så att få läsa saga för dom.

Så la vi oss och läste och hade det så mysigt, men Majken hade så mycket att berätta så hon nästan inte hann höra på sagorna. Hon funderar så mycket på sina kompisar just nu. Hon undrade vad hon har för kompisar. Grannflickan Matilda och kompisen på Ernst match kom hon på. Sen funderade hon på om hon har några fler.Hon är så intresserad av människor. Sen släckte vi och hon ville hålla min hand och så tittade hon på mig och log ett helt litet tillgivet leende. Då orkar man igen.

Nya tider

Jag ska börja på ett nytt jobb i höst. Mitt svåra, svåra beslut. Idag har jag tittat lite på min nya arbetsplats, där jag faktiskt jobbat en gång i tiden, men inte på bokbussen och det är där jag ska jobba nu. Det är rätt mycket vemod som ryms i detta, men jag gör det för att jag tror att jag behöver. Jobba närmare, cykla i vardagen, dela på hämtningar och lämningar med min man och jobba halvtid. Men sen tror jag ju att förändringar kan vara bra. Men sen kommer jag ju att sakna så mycket. Kollegor och barnen, dessa barn som jag fullkomligt pepprat med sagor dom här sista åren.

Det var rätt kul när jag och tioåringarna var på bio igår. Vi köpte biljetterna och sen gick vi för att köpa biogodis på ett annat ställe. På väg ut från bion satt ett gäng killar på rad. Hej sa jag och hej sa dom. Men mamma varför hälsar du på dom som du inte känner undrade Ernst. Jo men jag känner ju dom, det är barnen  
som bor där jag jobbar, epatraktorgänget. Ernst var något förvånad, största förvåningen över någon som jag känner hittills. Och över mig kom vemodet igen.

Sommarklag

Man längtar till sommaren och semestern och snön går en på nerverna. Sen går kalla regniga dagar också en på nerverna och det enda man faktiskt kan tänka sig är toksoliga dagar när man kan bada och sitta på trappan och dricka kaffe. Och nu är dom här och jag klarar inte av det. Värmen gör mig så matt och steka fiskpinnar, som jag försökte göra till lunch, gjorde mig grinfärdig. Dom där fiskpinnarna var som ett hån när jag tänkte på alla fina sallader som finns i alla mina fina kokböcker. Och istället för att bada var vi tvungna att storhandla, men vid grönsaksdiskarna var det åtminstone svalt. Nu tänker jag inte klaga på värmen mer. Jag ska istället skippa fiskpinnarna och storhandlingar på dom varmaste dagarna.

Tonårsföräldrar

är vi nu. En fråga, vilken som helst, kan vara fel fråga och svaret kan blir mindre trevligt eller ännu mindre trevligt. Jag försöker vänja mig, men är jag för trött och slut faller jag dit,dit man så klart inte ska falla. Jag blir ledsen och vill prata vilket inte riktigt leder någonstans. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt att se sitt stora barn och se hur fin han är, ändå. Nu har jag lånat böcker om att vara tonårsförälder och att vara småbarnsförälder. Man fattar lite varför folk försöker koncentrera sitt barnafödande, det blir lite lättare att fokusera då, men vi koncentrerar inte, inte det minsta utan skaffar hund också. Ja så då måste jag låna böcker om hundar också.Och försöka hålla isär så jag inte blandar ihop allt, hundar med tonåringen.

Igår sa jag till tonåringen glatt: Har du med dig boken? (den jag övertalat honom att läsa ska tilläggas) Vad ser det ut som, var svaret jag fick. En bra dag skakar jag av mig, det gjorde jag inte igår. Sen är han ju världens finaste storebror till treåringarna och när jag ser det så tycker jag ju om att vi har barn i olika åldrar. Idag kastade Majken både mjölken och maten på golvet när vi åt lunch och det tyckte ju syskonen var ganska kul. Bara en sån sak för det är ju sånt som föräldrar har lite svårare att uppskatta.

Fler bilder

 Bilen, bilen

 Bilen, bilen

 En av alla dessa sommarmiddagar

 Monopol i stugan

Ernst och Otis

Det har blivit många mil i bil nu. Jobbigt, jätte jobbigt egentligen och jag undrar hur det skulle kännas om man inte gjorde det en sommar. Måste kanske prova någongång. Igår åkte vi bil igen, fast den här gången var resan en timme lång, bara. Barnen fick träffa en massa släktingar, min mans kusinbarn och dom hade så kul. En härlig gammal skola med underbar tomt till där barnen kunde leka i flera timmar. Joen var äldst av barnen och fick bland annat vara en sträng lärare, det uppskattade dom yngre.Och jag fick äta strömming i olika former och det uppskattade jag. Jag känner att jag har vissa, eller ganska många luckor i min matlagning.

Nu behöver jag lite sommarmatinspiration, gärna enkel, nyttig och god mat.

Stenarna

och barnen.Signe satt ute på stenarna och läste varje dag på stugan. Ernst följde med ibland och en gång ville Majken och Ester också dit, till stenen som var så långt bort. Fattar inte riktigt hur Signe lyckades hjälpa dom dit men det gjorde hon och sen satt dom där.

Här hemma har vi så varmt i sovrummet och så fick vi besök av en som sett på skräckfilm igår så då var vi fem stycken i det där varma rummet. Svårt att sova och nu i morse hittade jag inte Majken. Läskigt. Jag fann henne under hennes säng och där sover hon än. Majken tycker värme är jobbigt.

Tur till stranden

När det blev sol åkte vi till en badstrand och där var det nästan bara vi för så varmt var det ju inte. Man vill så gärna ibland att det ska vara varmt på sommaren så man låtsas lite och badar ändå. Så gör vi i vår familj i alla fall, fast inte jag för jag kan inte bada i iskalla hav, kan inte. Inte den här dagen heller och inte Majken heller. Hon doppade på sin höjd bara tårna för hon är lite rädd för fiskar. Men jag har försökt förklara att fiskarna är rädda för henne och inte simmar i närheten och då sa hon att fiskar är små och glada. Det tyckte jag var fint som att det är det man kan vara minst rädd för, det som är litet och glatt.

Idag badade här där vi bor i en sjö och då badade jag med och Majken och alla andra som var med. Det var så skönt, sommarens varmaste dag för oss. Bengt har varit hemma och skruvat ihop utemöblersom vi köpt på Ikea. Äntligen rejäla utemöbler.

Att vara nära

Inga kompisar, inga vi ens känner där mina föräldrar har sin stuga. Jo vi känner stuggrannarna men dom var inte där nu. Tänk och ändå är den utanför staden där jag växte upp och då känns det lite extra speciellt att inte känna någon. Jag är från en liten stad och alla jag kände/känner har flyttat därifrån. Det är som att befinna sig på ett ställe som nästan inte finns när man är där. Jag inte bestämma mig för vad jag tycker om den känslan. Lite vemodigt och sorgligt känns det som, tror jag.

Men det som är bra är att vi är tillsammans hela tiden, ja förutom några turer till stan i olika konstellationer, men aldrig alla eftersom vi hade lilla Otis nu. Det blir syskongemenskap och syskonbråk om vartannat. Några gånger känns det extra bra som när dom spelade monopol och när vi åkte till enstrand och dom busade med varandra.

Otis

Han älskar att vara ute och än så länge så håller han sig till oss. Springer runt på tomten nära oss. Kissar och bajsar ute för det mesta. Bara vi kommer ihåg att gå ut med honom på tomten så fort han ätit eller sovit.

Riklig växtlighet

Det hade växt så mycket när ingen hade varit där. Hade det varit bara vi så hade vi nog låtit det växa högt lite varstans bara för att vi inte riktigt orkar och har tid att hålla efter, men så tänker jag på hur mina föräldrar vill ha så då försökte vi rensa lite ogräs. Vi tog bort en massa brännässlor och annat som hade ramat in vinbärsbuskar och rabarber som man nästan inte nådde fram och min man klippte gräsmattan två gånger. Det verkar växa bra vid havet. Det är rätt så härligt, dom varma dagarna, att ha dörren öppen och så kan barnen gå ut och in hur mycket dom vill. Småflickorna och Bengt gjorde en löparbana på gården, Ernst spelade massvis med fotboll och Otis sprang runt, runt.

Stugliv

 Doppa mackan. Mums.

Frukost för Majken och Ester är doppa mackor i mjölk. Sånt gillar inte mormor, men nu var inte hon och morfar i stugan så då fick vi ha alla våra dåliga vanor ifred. Skönt på ett sätt, men också så tomt utan dom. Det är ju deras stuga. Mormor längtar efter att se sina blommor växa och morfar längtar nog efter allt som har med stugan att göra.

Utsikten över havet och där fick Ernst största fisken hittills. Stor fiskelycka.

Ja nu var det dags

Vår stora pojke har åkt hem före oss. En dag ska han bo hemma själv och han tycker att det ska bli så skönt. Min man säger bara att det känns bra, ett naturligt steg i utvecklingen. Ja det år det väl, men också vemodigt. Själv får jag lust att stanna kvar nu när solen kom för med Majken och Ester är det enkelt här, springa ut och springa in. Min mobil har laddat ur och jag tycker att det är skönt. Ska man verkligen ha mobil? Alltid bli nådd och det värsta är när det har ringt någon som man inte vet vem det är. Ska man ringa upp då? Måste man? För mig som är en komplicerad människa blir sånt där jobbigt och nästan kravfyllt. Sen kan jag ju lita på att min man alltid, nästa i alla fall, har med sin. Just nu laddar jag inte min, så får vi se sen. Otis är underbar och samtidigt oroar jag mig. Han måste ju bli en snäll familjehund. Han bits en del och särskilt när han blir trött. Hur gör man då? Vad säger ni hundmänniskor, alla böcker och människor på nätet har ju olika teorier. Sen är det som med barn man får höra hur man ska göra. När jag var ute och sprang häromdagen så träffade jag en hund som är samma ras. Jag var tvungen att säga att vi har minsann en sån liten i stugan. Så började vi prata om att han bits en del och då sa den andra kvinnan att man ska slå honom på nosen för då först förstår han. Och det hade hon lärt sig av någon hundexpert när hennes hund var liten. Men slå känns inte rätt. Tur att jag var 40 år när jag fick höra det och inte 15.

Äntligen solen

Äntligen kom solen hit. Det har varit alla möjliga väder under vår stugvistelse, men aldrig sol.Men så såg jag ett program om hemlösa igår och sen på nyheterna om droger och jag tänkte att inte kan man klaga på vädret. 6 barn har jag och inte alltid är det enkelt och inte alltid är det flyt och inte alltid är jag särskilt nöjd med mig själv, men ändå så fantastiskt att jag har det här. Så får jag väl krisa ibland, som igår. Det blir så mycket disk här och extra jobb så orken tog slut. Men som sagt jag har det bra. Vi bor vid havet och det är vacket, men för mig också skrämmande. Igår var Ester borta, bara 5 minuter, men jag hann springa ner til havet och kolla. Jag har gärna det där havet på avstånd. Vi har sagt att dom inte får gå dit själva och dom är ju så försiktiga och gör somvi säger, oftast, men ändå kan man ju inte lita på två treåringar.

Favvofilmen

som jag såg för kanske 18 år sedan fick jag se igen igår. Fortfarande var den så bra och fortfarande grät jag en del. Filmen heter En ängel vid mitt bord av Jane Campion. Hoppas ni också såg den, fast den gick väldigt sent så jag känner mig lite trött nu. Men det var värt det.