Ja nu var det dags

Vår stora pojke har åkt hem före oss. En dag ska han bo hemma själv och han tycker att det ska bli så skönt. Min man säger bara att det känns bra, ett naturligt steg i utvecklingen. Ja det år det väl, men också vemodigt. Själv får jag lust att stanna kvar nu när solen kom för med Majken och Ester är det enkelt här, springa ut och springa in. Min mobil har laddat ur och jag tycker att det är skönt. Ska man verkligen ha mobil? Alltid bli nådd och det värsta är när det har ringt någon som man inte vet vem det är. Ska man ringa upp då? Måste man? För mig som är en komplicerad människa blir sånt där jobbigt och nästan kravfyllt. Sen kan jag ju lita på att min man alltid, nästa i alla fall, har med sin. Just nu laddar jag inte min, så får vi se sen. Otis är underbar och samtidigt oroar jag mig. Han måste ju bli en snäll familjehund. Han bits en del och särskilt när han blir trött. Hur gör man då? Vad säger ni hundmänniskor, alla böcker och människor på nätet har ju olika teorier. Sen är det som med barn man får höra hur man ska göra. När jag var ute och sprang häromdagen så träffade jag en hund som är samma ras. Jag var tvungen att säga att vi har minsann en sån liten i stugan. Så började vi prata om att han bits en del och då sa den andra kvinnan att man ska slå honom på nosen för då först förstår han. Och det hade hon lärt sig av någon hundexpert när hennes hund var liten. Men slå känns inte rätt. Tur att jag var 40 år när jag fick höra det och inte 15.