söndag 8 juli 2012

Tonårsföräldrar

är vi nu. En fråga, vilken som helst, kan vara fel fråga och svaret kan blir mindre trevligt eller ännu mindre trevligt. Jag försöker vänja mig, men är jag för trött och slut faller jag dit,dit man så klart inte ska falla. Jag blir ledsen och vill prata vilket inte riktigt leder någonstans. Samtidigt tycker jag det är fantastiskt att se sitt stora barn och se hur fin han är, ändå. Nu har jag lånat böcker om att vara tonårsförälder och att vara småbarnsförälder. Man fattar lite varför folk försöker koncentrera sitt barnafödande, det blir lite lättare att fokusera då, men vi koncentrerar inte, inte det minsta utan skaffar hund också. Ja så då måste jag låna böcker om hundar också.Och försöka hålla isär så jag inte blandar ihop allt, hundar med tonåringen.

Igår sa jag till tonåringen glatt: Har du med dig boken? (den jag övertalat honom att läsa ska tilläggas) Vad ser det ut som, var svaret jag fick. En bra dag skakar jag av mig, det gjorde jag inte igår. Sen är han ju världens finaste storebror till treåringarna och när jag ser det så tycker jag ju om att vi har barn i olika åldrar. Idag kastade Majken både mjölken och maten på golvet när vi åt lunch och det tyckte ju syskonen var ganska kul. Bara en sån sak för det är ju sånt som föräldrar har lite svårare att uppskatta.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Haha, log lite på smilbanden när jag läste det där att ni inte koncentrerar er alls utan tom skaffr hund:)
Själv är jag van vid tonåringar på jobbet, 12 st... Fast vi har ju inte alltid en förälder/ barnrelation. Jag minns själv från tonåren att jag ångrade mig när jag sagt ngt dumt, men att det räckte med lite tid för eftertanke för att jag och mamma/pappa hade förlåtit. Ibland behöver man inte prata!

Maria sa...

Hej
Tack för dina ord!

Anonym sa...

haha! Ja du... Men ibland känns det inte långt ifrån, det där med hur man uppfostrar hundar och tonåringar... tydliga gränser, kärlek och mest kroppsspråk...