Inga kompisar, inga vi ens känner där mina föräldrar har sin stuga. Jo vi känner stuggrannarna men dom var inte där nu. Tänk och ändå är den utanför staden där jag växte upp och då känns det lite extra speciellt att inte känna någon. Jag är från en liten stad och alla jag kände/känner har flyttat därifrån. Det är som att befinna sig på ett ställe som nästan inte finns när man är där. Jag inte bestämma mig för vad jag tycker om den känslan. Lite vemodigt och sorgligt känns det som, tror jag.
Men det som är bra är att vi är tillsammans hela tiden, ja förutom några turer till stan i olika konstellationer, men aldrig alla eftersom vi hade lilla Otis nu. Det blir syskongemenskap och syskonbråk om vartannat. Några gånger känns det extra bra som när dom spelade monopol och när vi åkte till enstrand och dom busade med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar