Fotboll

Hela veckoslutet har det varit fotboll. Tre av mina 6 barn spelar fotboll, på olika nivåer, på olika sätt och med olika humör och mentalitet. Imorgon ska vår äldsta spela final nästan för första gången i sitt fotbollsliv och jag kan tycka att han är så värd det. Han lägger ner sin själ i fotbollen och tränar nu i ett sånt där speciallag. Han har verkligen kämpat också, har inte mycket gratis med en mamma som inte sportar, aldrig har sportat. Jo jag försöker ju springa och jag red ju 9 år, men sportig, verkligen inte. Men han har bitit sig fast i fotbollen, åker till andra städer och spelar matcher. Han är en sån där ganska lugn spelare som inte tappar humöret eller skriker. Så har vi tioåringarna som spelar i varsitt lag. Pojken har förlorat alla matcher utom en, men har han deppat? Nej inte de minsta. Jag glömmer att fråga honom hur det gått i matcherna om jag inte kollat och han pratar sällan om sånt. Sen dottern då som blir arg när dom förlorar, arg när andra gör mål och inte hon, arg, arg, arg. Det har varit mycket ilska nu några dagar. Vi försöker prata om det, men hon vill inte prata om det. Jag tänker att hon inte tror att hon duger om hon inte presterar och jag tänker att hon är som jag. Jag som grät när jag hamnade i fängelset i monopol när jag var liten, eller när jag blev sist i någon lek. Inte alltid är man stolt över det man för vidare och inte alltid vet man vad man ska göra när inte saker flyter. Idag blev jag rätt slut över all logistik, matlagning, hundbajsningar, barnbajsningar men det kan ha att göra med att jag plötsligt behövde stiga upp tidigt efter veckor med sovmornar.