Igår

var småflickorna på sitt livs första riktiga barnkalas hos favoritgrannen. Jag fick gå med dom hela tiden för Majken var rädd, som hon sa. Grannarna bor i ett ungefär likadant hus som vårat förutom annan planlösning och nästan inget renoverat. Så befriande att vara i ett hem där det yttre känns som oviktigt, där saker mest bara ska fungera, där jag inte såg någon TV och där barnens leksaker tog hela, lilla vardagsrummet. Och dom är inte från Sverige, så klart känns det lite som för vi bryr ju oss ofta så mycket om våra hem så till den milda grad att vi kan riva ut ett kök som bara är några år gammalt. Jag är ju likadan själv förutom det där med att göra om det som är nygjort. Men jag tittar kritiskt på mitt hem hela tiden, aldrig nöjd. Jag har jobbigt med mina treåringar just nu. Blev jätte arg alldeles nyss, som jag inte vill bli. Jag är ingen mogonmänniska och så när hela morgonen handlar om konflkitlösning då vill jag bara försvinna. Vi har ju den braiga uppdelningen att min man tar mycket av morgonbestyren, men nu är han bortrest så nu har jag tre småttisar att ta hand om. En av dom vill hoppa på dom två andra när dom springer och leker. Vad gör man då? Sen när han somnat då börjar flickorna slåss om en bok. Och allra först så bråkade dom om klistermärken vid köksbordet. Jag vill ha tillbaka en stund fr mig själv på morgonen. Får börja ställa klockan igen.