onsdag 11 juli 2012
Finnas där
Vi har läst en inte så värst bra bok för Majken och Ester två dagar i rad. Dom gillar den, Zebbe Zebra heter den. Den handlar om Zebbe och hans kompisar som ska tälta, men dom ser skuggor och blir rädda, fast det är inget farligt egentligen. Dom går alla fall hem istället och tältar utanför huset. Vi släckte lampan och Ester låg och tittade, så sa hon- När jag bli stor och ska gå i djungeln måste mamma och pappa följa med så jag inte är ensam och Ernst och Signe.
Jag blev tårögd för jag kände hur jag måste finnas där, vill finnas där för henne alltid. Vilket ansvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj, oj, oj.... vad jag känner igen mig. Det har varit de tuffaste åren hittills i mitt liv, när jag varit tonårsförälder. De är inte riktigt vuxna än mina barn och världen skakar fortfarande lite "ska de klara sig eller inte?". Men jag börjar skönja ljuset. Om det är till någon tröst så blir de bättre med de sista barnen. Då är man så luttrad. Men med de första tonåringarna så finns det mördare och våldtäktsmän runt varje hörn. Man vågar knappt gå ut;). En sak som hjälpt mig är att komma ihåg själv hur kul man hade det när man var i 14-årsåldern och man hängde i gäng. Mycket skratt och kul "häng". Men jag lider med dig och kommer ihåg hur det var (och fortfarande är, min yngsta är 14 år). / Soli
Jag känner igen mig så av vad du oroade dig för. Det är en liten tröst att det kanske blir lite lättare med dom yngre, fast det beror förstås också på hur dom är. Jag får hålla tummarna att dom kommer att vara ganska lugna.
Skicka en kommentar