Jag orkar inte skriva någonting just nu fast jag blev så glad över kommentaren av Karin och skulle skriva ett svar, men ingenting blir av. Men imorgon kanske. Kanske beror det på att jag är hemma med barnen och vi gör egentligen ingenting men ändå massvis samtidigt. Lagar mat, handlar, bär, läser, tröstar, pratar, ropar, skriker, skrattar, gråter, gäspar och tittar på film. Ungefär en sån vecka har vi haft. En fin och lugn tycker jag.
Joen åkte på cup igen, till Karlstad den här gången. Och jag drabbades i går kväll av saknad. Tårarna trillade när jag skulle gå och lägga mig. Så knäppt, men jag har haft en sån fin vecka med honom. Han är så mysig att ha här i huset och han är ju massvis med Majken och Ester. Han har verkligen tid för dom så jag tror fler än jag saknar honom. I morse kom dom fram med tåget och så fick jag SMS att dom kollade in stan. Det är lite overkligt att ha honom gåendes där, där jag aldrig varit.
I morse vaknade jag av att jag fick en puss och en som sa: Jag älskar dig. Det var Majken. Vilken start på dan. Kan inte bli bättre. Sen gick hon till skogs på dan. Hon hade inga byxor och ingen blöja, en stort förstoringsglas, pärlhalsband och tröja på sig. Jag och Ester såg det tack och lov i tid, men hon bara fortsatte gå och vi efter. Jag ropade stopp och stanna men hon gick vidare men tittade bakåt på oss ibland. Sen till slut i en glänta så stannade hon och vi kom i kapp. Nu känner jag mig inte säker en sekund när hon är ute på gården.
3 kommentarer:
Så fint och "vardagsbra" det låter med denna vecka. Det är kanske lycka, att kunna vara så i vardagen och se att den är bra! Hoppas att rymmarMajken väntar med sina äventyr! KRAM / E
Jag tycker det är rätt häftigt att de mer och mer börjar leva sitt eget liv, göra egna saker (nu tänker jag på Joens äventyr, inte Majkens!). Mina ungar korsar just nu en hel kontinent, som jag aldrig har satt min fot på. Jag blir mest avundsjuk!
Hälsningar Annika W.
Hej
Ja jag tror att det är det som är lycka. Det känns så. Idag har rymmarMajken fått sova eftermiddagssömn. Hon kanske inte rymmer då!!Kram Maria
hej Annika
Jag tycker ocksåatt det är lite fantastiskt att han är ute i världen på egen hand och samtidigt så förstår jag ju att detta bara början på en lång historia. Man tänker på det lilla barnet som fick börja gå själv till lekparken och nu åker han själv till Karlstad. Vilken resa att ha barn. Kram Maria
Skicka en kommentar