Satt och tittade på TV igår och hamnade på kunskapskanalen, tror jag, och då sändes ett program som går nu på TV som jag har missat hittils. En programserie om barnlöshet. Det var bra. Jag satt med ett litet leende på läpparna. Så rörd över allt. Över hon som skulle åka till Danmark för att förhoppningsvis bli gravid och med sig hade hon sin syster. Nu har jag väntat i 32 år på att hitta en man jag tänker inte vänta kanske 32 år till. Och över diskussionen med han som var adopterad från Etiopien och nu själv adopterat därifrån och hon som adopterat två flickor från Kina och som plötsligt blir gravid. Och läkaren som berättar om hur äggen tillslut blir för gamla. Och att det redan vid 38 års ålder sker en kraftig minskning i chanserna att bli gravid. Så är det bara. Fast just det gjorde mig lite sorgsen. Det där att vara för gammal för att få barn är väldigt sorgligt för mig. Väldigt sorgligt.Och då spelar det ingen roll att jag har 6 barn och borde vara nöjd. Det är på ett annat plan, ett helt annat plan.
Man fick också träffa dom två homosexuella paren som hade två barn ihop och väntade sitt tredje. Dom satt alla fyra och försökte komma på ett namn.
Och så plötsligt dök en kvinna upp från Umeå som jag träffat på öppna förskolan en gång och som min man jobbat ihop med för flera år sedan. Hon har 6 barn, tre stora och tre mindre, och hon var på väg till Riga för att där försöka få ett sjunde barn. I Sverige anses hon vara för gammal för att få hjälp att få göra provrörsbefruktning, hon var 45 år. Hon sa en del klokt. Hur hon nu som äldre mamma verkligen kunde förstå vad som var viktigt för hon hade ju också varit en ung mamma. Att det är vardagen som är livet. Livet är där mellan tvättstugan och spisen, mellan hämtningar och lämningar. Och hon pratade om att av en del, eller av många, anses vara konstig. Men att man hela livet ska vara alla till lags kanske inte är det rätta heller. Hon sa inte precis så, men det var ungefär innebörden. "Ingen annan människa kan säga till någon annan hur många barn som är rätt för den". Hon var läkare, men nu hemma på heltid med barnen. Ibland blir jag bara så lycklig över att få höra om människor som går en annan väg.
Och Joen satt och tittade med och sa att ska vi inte adoptera. Han har i alla fall blivit en barnkär storebror.
2 kommentarer:
Jag har inte sett TV-programmet, men det kanske jag ska försöka göra. Det låter väldigt intressant.
Jag förstår precis vad du menar med den där sorgsenheten över att kanske inte få fler barn. Jag känner likadant. Jag kan nästan få panik när jag känner att det blir inga fler nu. Aldrig mer en gravidmage och aldrig mer en förlossning, ingen nyfödd. Åh!!! Sorgligt!
Fast lycklig över de fina man fått, förståss. :)
Kram.
Jag vet panik. Och min man är så säker , så säker att vi nu är nöjda.Kram
Skicka en kommentar