Idag kom deppigheten. Jullovet tar slut och vardagen tar vid. Fast vardagen är ju bra också, men lov som tar slut är lite svårt att acceptera för mig. Men det här ju bara banalt så klart och inget annat.
Det fruktansvärda läser jag i tidningen, att en 22-årig pojke i Haparanda dött när han körde snöskoter. Där jag kommer ifrån. Men det var ju så länge sedan jag bodde där och jag känner ju ingen där längre. Så ringer min mamma och det visar sig att pojken är son till någon jag visst vet med det är, är barnbarn till någon som som står vår familj mycket nära, är son till min barndomskompis storebror. Så fruktansvärt. Det får ju inte hända, får bara inte.
2 kommentarer:
Så himla hemskt! Jag blir alltid illa berörda när unga människor dör, kan inte låta bli att tänka på de nära som sörjer och som alltid kommer sörja.
Så är jag också, tänker på den där sorgen som nästan inte går att bära och så måste dom det ändå, bära den.Kram Maria
Skicka en kommentar