På sommaren är jag aldrig ensam hemma, men plötsligt händer det. Bengt for med barnen på biblioteket och jag var ensam plus hund och katter. Det var skönt. Jag slappnade av och for ut och sprang i regnet. Otis fick vara hemma själv en stund för första gången i sitt liv. Vi måste träna oss nu för snart ska han ju vara hemma själv en stund alla vardagar. Vi hade satt upp galler i köket så att han bara skulle vara i det rummet. När jag kom hem var katterna i köket och Otis i hallen. Han hade lyckats flytta ena gallret och tagit sig ut. Han blev totalt överlycklig och lättad att se mig, pip blandat med svansviftning.
Tonårsförälder har jag blivit på sista tiden på rikt. Det är att stå i fönstret och undra när han kommer och om han kommer. Mörkret känns hotfullt och man vill inte att barnet ska vara där. Så säger man en tid och han kommer nästan då, bara lite senare. Sen är varannan dag okej och mysig och varannan dag känner jag mig som en ganska värdelös mamma, kommunikationen funkar inte alls, inte ens hjälpligt. Det är som att jag vill för mycket. För mycket kan vara att byta några ord med varandra. Jag måste tydligen öva på det här.
2 kommentarer:
Visst är det nervöst när de blir större och vidgar sina revir. Men så kul också, och man skulle ju inte vilja att de INTE gjorde det. Jag fick samtal för en timme sen från lycklig 18-åring som flugit ensam till München via Riga. Han hade just blivit mött av sin kompis. De träffades på nätet för tre år sedan för de gillar samma sorts musik. De pratar med varandra varje vecka och umgås på Facebook, men har inte träffats IRL förrän nu. Stort! Men inte helt bekvämt för en mamma...
Nä jag vet man både vill och inte. Eller man vill fast det är lite läskigt. Men så spännande den där resan lät och sättet dom träffats på. Men jag förstår att du kanske inte känner dig helt lugn...
Jag blev så glad när du pratat med Bengt idag. Känner mig så välkommen!
Skicka en kommentar