På jobbet städar jag och rensar för fullt. Slängt två pärmar med papper jag aldrig kommer att titta på. Vad lite man egentligen behöver spara.
Jag pratade med mamma igår och min pappa har haft det jobbigt länge nu. Han amputerade benet i vintras och nu börjar den andra foten svullna upp och en av hans tår har blivit svart. Han har diabetes och dålig cirkulation och såret efter amputationen har fortfarande inte läkt och det har gått lång tid. Dom har det tungt, riktigt tungt. Det var tänkt att han skulle få protes när såret hade läkt.
Ibland tänker jag på det där, det där att livet inte är oändligt och absolut inte för ens förälder som närmar sig 80 år. Jag blev påmind på begravningen i somras om det där självklara faktumet. Men jag är rädd, mest rädd för hur det ska gå för den som är kvar. Och jag känner mig verkligen inte som något bra stöd, 60 mil bort och dålig på att förflytta mig som jag är. Och dålig på att höra av mig också. Det är som att jag isolerar mig i perioder. Det är dåligt, men ändå så gör jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar