Nästan alltid oroar mig. Jag tänker att jag inte kommer att bli gammal för oro och stress är inte bra att bära på. Men ibland känns det verkligen som att man inte hittar ut, som att den ena orosgrejen följs av en till och en till. Jag skulle nog hellre vara som min man: snäll, rolig och inte dugg orolig. Nu tänker jag; men hur ska jag klara allt nytt man ställs inför hela tiden. Det är så mycket fånigt att jag inte ens kan skriva om just vad det handlar om. Jag tänker att den där blyga människan jag en gång varit alltid kommer att vara en stor del av mig.
Så läste jag idag igen i boken av Ingegerd Gavelin som jag tidigare tipsat om. Jag läste om relationen med sina vuxna barn. Så började jag fundera på det. Min relation till mina föräldrar. Jag kan inte gå in så mycket på den, men det stod att föräldern inte får ha åsikter om sitt vuxna barns liv. Ett exempel var en mamma som hade synpunkter på vilka böcker den vuxna dottern läste. Här var åldern på mamman kanske 80 och den vuxna dottern var kanske kring 50. Den vuxna dottern blev arg så klart för en mamma får inte säga så, just för att hon är mamma. Den kontakten går djupare, det som sägs berör mer.
Det här är ett problem i min och min mammas relation, även om det inte för oss handlar om böcker utan om andra saker. Och jag önskar så att hon skulle förstå det och att jag skulle våga vara tydlig.
2 kommentarer:
sånt där är så svårt, jag tror att många har det problemet. Jag tror att det i grunden handlar om att man inte känner varandra, att man därför missförstår och tolkar in sånt som inte menas. Och med okunskap kommer "goda råd" och kommentarer därför att man inte känner personen. Ju mer man umgås med en människa desto lättare är det att vara rak och ärlig och FÖRSTÅ. Åt båda hållen. Det är mina upplevelser.
Jag tror att du har så rätt. Vad klok du är./maria
Skicka en kommentar