Ifrågasätter

Jag vet inte om man kan kalla det livskris att byta jobb, nej det kan man inte. Men det är omvälvande och vilsenheten är stor. Mitt i detta har vi varit förkylda, har för litet kök och så blir det helg och min man ska på körinternat och tioåringarna på fioldag. Så gårdagen tillbringades på musikskolan och det gick bra men jag blev rätt utpumpad av att på slutet springa efter småflickorna för dom var så less. Så kom vi hem och ingen var hemma och dörren öppen. Vår äldsta åkte på konfirmationsåterträff på fredagskväll så han borde inte vara hemma, men jag insåg att jag inte visste när han skulle komma hem. Och dottern visste jag inte var hon var. Ingen lapp och mobilen hemma. En massa disk, stök och tvätt. Så blir en cykel stulen och då blev det bara för mycket. Jag grät och tänkte att nu går det inte längre. Jag kände mig galen på kören som tar så mycket tid från vårat liv, på barn som inte säger var dom är, på småflickorna som bråkade med varandra och barn som inte kommer hem till middagen, på att vi inte hjälps åt mer och mest galen blev jag på mig själv, på att jag inte orkar.

Men från och med nu måste vi hjälpas åt. Så är det bara. Jag känner just nu att jag ifrågasätter allt. Som det här att allt kostar så mycket. Dyra telefoner och dyrt hus. Man måste jobba, eller min man måste jobba mycket, för att det ska runt. Är det värt det? Jag som verkligen kan uppskatta eftermiddagar när båda vi är hemma och dricker kaffe tillsammans och en lagar mat och en läser sagor för flickorna. Det är livskvalitet.