Overkligt

Jag sitter på en busstationen, nära mig kan jag säga. 10 minuter från hemmet, men ändå så oändligt långt bort. Nä jag har inte rymt med en blommig kudde, en blå kånken, en grå handväska, i Susannes barns gamla jacka, i mina fina, bruna el naturalista skor, vantarna jag fick av svärmor och mina rosa basker. Nej jag sitter bara och väntar på bussen som ska ta mig till vännerna jag hade på högstadiet och gymnasiet. Alla har vi fyllt 40 eller ska fylla och nu ska vi ses utanför staden där vi växte upp. En natt ska jag vara borta och det är alltid ångestfyllt för mig. Bara det inte börjar brinna och bara inte någon sätter något i halsen,  eller bara inte någon cyklar omkull eller inte hör trafiken för dom där himla lurarna. Lite såna jobbiga tankar. Men förutom dom så ser jag framemot det här. Alla vännerna är fina och kloka även om vi inte umgås i verkliga livet utan bara på Facebook nuförtiden. Plötsligt inser man det positiva med Facebook. Inte skulle det här ha hänt annars. Åren går ju, det inte så lätt att ringa en gammal vän som man inte sett på 20 år. Särskilt inte för mig som tycker telefoner är lite jobbiga.

Min 15- åring hade inte somnat när jag cyklade iväg klockan fem. Två kompisar sover över och dom tittade på film. Jag tror nästan inte mina öron när jag hör röster från källaren. Där sitter dom ihoptryckta i hans soffa och ser på film. Och jag bara: Alltså ni måste sova. Men varför är du uppe? Jo men jag ska ju ta bussen till Haparanda. Det tyckte dom var kul. Vad gör man, det var ju trots allt bara en film. Fast lite provocerande när man själv måste gå upp fyra för att hinna med bussen och dom frivilligt inte sover. Igår kramade jag hejdå till 15-åringen och berättade vart jag skulle. Jag hade ju då ingen aning om att vi skulle ses på morgonkvisten också. Då säger han:- Men så roligt för dig.
Men smälter man då, eller?