Mobiltelefon på gott och ont

Underbart att man kan nå sina tonåringar nuförtiden på mobilen, men hemskt när man inte kan. När dom plötsligt laddar ur, tror man, och inga sms besvaras och inga samtal heller. Och tiden går. Den blir ett och den blir tio över och föräldrarna börjar leta efter olika kompisar och deras mobilnummer utan att lyckas alls. Sen kommer han, typ kvart över. Ursäkta att jag är sen, telefonen la av, det hade snöat och det gick inte att cykla. Vi bara: Vi är så glada att du är hemma. Är det dagens curlingföräldrar? Vad det nu än är så ska man väl inte skälla i det ögonblicket. Det finns ju inte minsta ilska i kroppen bara tacksamhet. Varje gång mina barn kommer hem och jag oroat mig för att dom är sena så är jag så tacksam. 

Sen sover man ju inte så mycket en sån kväll. Jag är vimsigt trött, men har min promenadkompis som kommer vid åtta så jag har klivit upp ändå. Igår var jag hos optikern och min syn är inte den bästa. Men jag lider inte av det. Det jag tycker är krångligt är små innehållsförteckningar. Så nu har vi bestämt oss, jag och optikern, för läsglasögon. Men då måste jag köpa där för jags er så olika med ögonen. Men mitt ansikte och glasögon är en skojig historia. Inte kompatibla. Men jag behöver inte vara så fåfäng, jag ska ju bara ha dom när jag läser.