En ny dag

Piggare idag och hinner till och med lite här hemma. Plockar lite och sorterar. I böcker om tvillingar står det låt bli att städa och sånt och vila när bäbisarna sover. Jag förstår tanken men den håller inte. I alla fall inte när man har en stor familj. Och inte heller om man inte har någon bra ordning i vanliga fall och så tar man och slutar med det lilla man gör. Då blir det kaos, ännu mer kaos. Ingen hittar något och vi blir arga på varandra. Så nu låtsas jag inte om det där med att vila när dom sover. Jo ibland kanske. Sedan är det också ganska härligt att ta en kopp kaffe när dom sover eller en glass.

Vi köpte två jätte förpackningar från glassbilen igår. Jag tycker att det är mysigt med glassbilen fast jag inte ens älskar glass. Tänk om det också kunde komma en bil med fina och bra frukter, grönsaker, mjöl och annat. Det skulle jag gilla.

Mina bäbisar har blivit väldigt lugna igen från att ha haft en lite skrikig vecka. Små nya ljud kommer ibland och leendena börjar dugga tätare.

Och en till bil som kan komma är en buss full med böcker, fast vi bor i stan. Det skulle jag gilla

Pigg och trött

Jag hostar så det känns som jag ska gå sönder och det känns inte riktigt bra så här i värmen. Min ork för att vakna flera gånger per natt och för allt som händer på dagarna minskar ordentligt av den här förkylningen. Det var en som jag träffade i helgen som sa att tröskeln är så liten mellan att känna sig pigg och fullständigt utmattad när man ammar på nätterna och tar hand om bäbisar. Och just så är det. Jag har gått från att ha känt mig så pigg och stark ena dagen till att känna mig som en trasa nästa.

Men nu har vi en riktigt lugn morgon. M har ätit några gånger, men sover fortfarande och E har varit vaken ett stund och legat naken på en handduk hur nöjd som helst. Sedan fick hon ta ett litet gympapass på magen som hon tycker är lite mindre roligt, men inte ens då protesterade hon. Men efter det så åt hon en slurk och somnade bredvid syrran.

I helgen var vi på fioldag ute i en by och det var så fint. M och E var fullständigt exemplariska, nästan för exemplariska, för dom bara åt och sov. Så när vi kom hem så var dom vakna länge på kvällen och såg mycket av melodifestivalen och jag ville bara sova. Jag försökte lägga mig i sängen med dom flera gånger så vi skulle få sova, men det var bara att gå upp igen och igen. Men vi såg i alla fall inte riktigt alla låtar.

Bland leenden och gråt

Dom växer! M vägde 4530 och E vägde 4540 igår på BVC så dom följs åt. E fick titta på en rosa kanin för att kontrollera att hon kunde följa den med blicken och det kunde hon. M ville inte alls, hon bara skrek. Det känns just nu som om dom är ganska olika. M skriker en del och vill helst bara vara i famnen medan E är lite lugnare och kan ligga lite för sig själv och titta. E börjar vara ganska generös med sitt fina leende medan M avfyrar sitt mycket mer sällan, men när det händer då smälter man.

Min man jobbar 75% sedan i måndags och nu är det torsdag och jag är lite slut. Famnen och armarna räcker inte till för tillfället. Och storbarnen har haft saker varenda kväll den här veckan som vi har velat vara på hela familjen. Det har varit fiolkonsert, vernissage och idag är det kafé på sonens skola. Men så här är maj för oss, fast jag gillar det.

Kalas

Som om det inte var nog med två underbara bäbisar som äter på natten och är lite smågriniga på kvällen så fyller min man år idag. Klart att han ska firas. Upp innan 6, göra kaffe, hämta tidning, bre macka, väcka barnen, ta fram köpta tårtan och försöka sjunga, men det gick nästan inte för jag har fått världens hosta så här mitt i fina maj. Barnen, i alla fall pojkarna, var lite zombieaktiga, men lyckades stappla sig till pappan och gratulera. Roligt med morgonkalas, men lite jobbigt just nu att kombinera med mina ammande gostroll.

Den där sömntimmen mellan 6 och 7 känns helt avgörande just nu för om jag ska stå på benen till kvällen eller inte. Men jag hoppas hitta oanad kraft någonstans under dagen

Goda råd

En vaken och en sover så är dagarna just nu. Fast igår var det en skrikig dag och kanske berodde det på att M på kvällen bajsade hur mycket som helst. Kan hända hon laddade för det hela dagen men fick inte till det förrän på kvällen. Och min man började jobba 75% och jag kände att allt inte var helt enkelt.

När nästäldsta barnet kom hem skrek bäbisarna och jag matade och en skrek, jag matade nästa och den andra skrek och så höll det på. Själv ville hon inte hålla för senaste KP hade kommit och det kan jag förstå och det var en sån där gråt som bäst går över vid bröstet. Men hon var så bekymrad och kunde inte koncentrera sig på läsningen ändå så då hon stod bredvid och kom med goda råd: Pappa brukar kunna hålla båda. Jo, men det går ju inte när jag ammar. Men mamma du borde amma båda samtidigt. Jo, men jag kan inte det. Mamma jag tycker att det är hemskt när en skriker....Bit ihop tänkte jag för mig själv, bit ihop. Och jag bet ihop. Och nu är det en ny dag och det där jobbiga rinner av mig för nu har vi en ganska lugn och stillsam förmiddag.

Hemmapöjken

Våran hemmapöjk, som vi brukar kalla honom, har börjat få ett stoort revir och vi vet ofta inte var han är. Varje dag, flera gånger förresten, ringer en hes liten 7-åring på och frågar om han är hemma och om han vill komma ut och cykla och det vill han. Och så ska vi oftast äta eller gå och lägga oss efter ett tag och vill ha hem honom. Och var är han då? Min man cyklar omkring i kvarteren och letar. Och jag oroar mig, bara dom inte har farit dit, eller dit, eller tänk om dom farit dit....Och så blir jag arg när jag står och väntar och så när jag ser honom komma cyklade med sitt blonda, lockiga hår så blir jag så glad. Kan inte bli arg på honom, det är något med hans person.
Men tiden när vi hade en hemmapojke var betydligt lugnare. Nu funderar jag på om han skulle ha en klocka, fast han kan inte klockan. Men jag skulle kunna lära honom vissa klockslag som till exempel 12 så ska han hem och fem ska han äta och sju ska han in.

Ja jag vet inte, men det är svårt när jag är ensam hemma med två bäbisar att leta en lockig pojke på cykel med en lika lockig kompis.

Katten och jag

Katten har fått en kattunge häromdagen. Härmas hon eller...Vi visste i alla fall inte att det var något på gång och nu får det inte bli mer kattungar. Både hon och vi kan behöva en kattungepaus. I alla fall så ligger hon i korgen med sin kattunge och den diar och hon spinner, hon lägger benet över den och myser och så tittar hon på mig som går med en bäbis dit och en hit, ammar en först och sen nästa, tröstar en skrikande bäbis och sedan nästa.

Och det känns som hon tänker: Värst vad hon har mycket att göra, själv har jag det så lugnt här i min korg med en kattunge.

Fast jag är inte avundsjuk och det är faktiskt helt sant.

Och nu längtar jag efter att gosa med mina bäbisar som luktar så gott och ler så fint.

Friska och ordningsamma

Nu är alla friska, tror jag. Bara jag och bäbisarna är hemma på förmiddagen och det är faktiskt ganska skönt. Dotterns halsonda började bli bättre under måndagen och igår var hon pigg men hemma ändå. Oj vad hon pratade. Hela tiden. Teorier om allt möjligt och själv känner jag mig rätt så trött i huvudet och orkar inte riktigt föra långa resonemang om saker och ting. Så nu hoppas jag att hon pratar av sig i skolan lite...

I morse var det kallare igen och storebror ville ha sin mössa som han inte haft på ett par veckor. Precis när han skulle gå frågar han var mössan är. Då brukar inte jag kunna svara för här där jag bor är det inte mycket ordning och reda, snarare oordning och oreda. Jag hör mig själv svara: Den är i näst översta byrålådan i hallen, nytvättad. Och där var den. Det var en härlig känsla. Kanske jag kan få uppleva lite mer såna känslor nu när jag ska vara hemma ett bra tag och kanske få lite mer makt över tillvaron.

Sjuka

Vad har vår dotter fått i sin hals. Hon blir fortfarande bara sämre, men har bara ätit penicillin en dag. Hon äter inget och kan nästan inte prata. Såg Brottet och straffet igår om ett spädbarn som dog. Det var inte lämpligt för en nybliven mamma.

Hemma igen

Hemma från akuten med penicillin som ska tas tre gånger om dagen. Tre gånger för mycket tycker dottern. Därför står TV:n på och solen skiner. Så här har vår helg passerat, framförTV:n, inomhus. Fast vi har varit ute på gården i alla fall och ätit mat. Helt okej, tycker jag just nu, att vara här hemma kring huset. Precis lagom för mig att ta ut bäbisarna i vagnen, kratta lite löv, dricka lite kaffe och gå in igen.

Oron

Låg och tittade på bäbisarna igår när jag skulle somna för dom ligger precis bredvid mig på sin lilla kudde under lilla filten. Sovrummet var så varmt och plötsligt kunde jag inte somna. Jag som brukar somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Det var väl värmen men också det ofattbara att mina två bäbisar låg där, att vi har fått två så fina ungar igen. Och så den där oron som kommer med varje barn. Oron som man måste leva med och som jag konstigt nog inte hade tänkt på hörde till föräldraskapet. Men nu vet jag att den går hand i hand med barnen.

En annan oro är äldsta dottern som är på akuten med sin pappa för hennes halsonda blir värre. Vi trodde det höll på att vända för två dagar sedan men nu är det ordentligt dåligt. Hon kunde inte äta någonting när hon klev upp i morse och det låter som att hon har ett lock i halsen när hon pratar.

Den där promenaden som jag ville göra under valborgshelgen med hela familjen får kanske vänta.

Om man jämför

hur det var när jag gravid med hur det är nu så är jag så pigg. Om man jämför med någon annan människa så är jag väl inte alls pigg. Men det enda tillstånd jag minns förutom detta är dom 9 månaderna när jag var gravid med M och E. Källartrappan i vårat hus är inte många trappsteg, den orkade jag nästan inte med under graviditeten för jag blev så andfådd. Nu känns det som att jag kan småspringa upp och ner utan problem. Och så var det där med bensvagheten. Under förmiddagarna orkade jag inte stå på benen långa stunder. Jag fick sitta på hallgolvet när barnen skulle gå till skolan. Laga mat tyckte jag var pest och pina. Kaffe var äckligt, oliver var äckligt, tacokrydda var äckligt, chips var äckligt, ostkrokar var äckligt och mycket mer, till och med frukt var ganska äckligt. Mycket av det som var äckligt var ju inte särskilt nödvändigt, men ändå. Bara den där känslan av äckel var lite jobbig att bära på.

Så om man jämför så är jag så pigg och älskar att vara ute och gå och laga mat går ganska bra. Jag är så stark ibland nu. Så himla stark inombords, ibland. Och nu har jag gjort det, väntat tvillingar två gånger och det var nog nätt och jämnt vad min kropp klarade av. Men resultatet har ju båda gångerna varit något helt fantastiskt.

Och nu är det också helt fantastiskt när största storebror sitter på kvällarna med en bäbis i famnen och håller i fötterna på den och gosar med dom och sätter dom mot sina egna kinder för att dom är så lena och fina.

Bäbisarna

Dom växer.

Vi bär dom i sjal och dom gillar det ibland.

Om E till exempel

Stora E har ont i halsen, men hon kämpade på hela gårdagen och lekte. Men i natt vaknade hon och skrek för det gjorde så ont. Har kommit på att jag har tre E:n i familjen. Det är lilla E, mellan E och stora E. En slump är det. Sen har vi ju stora J, mellan S och lilla M. Min lilla familj som också består av största M och största B och håriga Knut och håriga Skrållan. Ja, sen är vi inte fler.

Akuten

Första besöket på akuten för mina bäbisar blev det igår. Lilla M var sig inte lik, varken under natten eller morgonen. Hon åt kortare stunder än hon brukar och andades snabbt, för snabbt tyckte min man och så är hon ju snuvig och snorig fortfarande. Hon kunde inte heller komma till ro under hela förmiddagen. Jag kände hur jag fick lite panik, dom är fortfarande så små och ömtåliga. Väl på sjukhuset lugnade hon ner sig, även om hon fortfarande andades för fort. Ganska snabbt fick vi komma in i ett rum och där satt jag och flickorna och väntade. Vi var där mer än två timmar och ändå blev jag inte otålig. Jag fick en sån där känsla av att jag inte ville åka hem utan bli kvar där med alla läkare, sjuksköterskor och apparater som gjorde mig trygg. Men vi blev hemskickade ändå för lungorna lät bra och andningen hade lugnat ner sig.

Men nu på morgonen tycker vi att hon andas lite för fort igen, men nu får vi försöka vara lugna och tro på att hon är stark. Syrran skötte sig exemplariskt under hela besöket och låg och jäste på en säng i rummet.