På väg upp för källartrappan så hade jag så mycket att skriva, men så kom tröttheten och allt försvann. Så allt jag kommer ihåg nu var att jag blev irriterad på min man idag. Kanske inte så ovanligt, men i alla fall så blev jag det. Han satt i väntrummet på sjukhuset med vår dotter ch jag behövde ringa och fråga honom något urviktigt (eller lite) och han var lite kort i tonen. Så ville Majken prata eftersom hon gillar allt som vi gör och vill hon också. Men då sa han att jag kan ju inte sitta och prata här. Va, sa jag, det är klart du kan prata i ett väntrum. Blev sur på honom och tyckte att han var tråkig.
Men nu kom jag ihåg att jag 1991 satt mittemot en man i en tunnelbanevagn och han pratade i en mobiltelefon så alla hörde. Gud vad jag tyckte att det var pinsamt. Ville han inte vara privat? Ville han att alla skulle höra? Vilel han visa upp den där grejen, vad den nu heter, m-o-b-i-l-t-e-l-e-f-o-n.
Just så var det ju faktiskt. Nu blev jag påmind. En gång i tiden pratade vi ju aldrig i mobiltelefon och vi hade det bra, i alla fall inte sämre än nu. Och idag så gick ett par förbi mig, båda klädda i träningskläder och med lurar i öronen. Så gör man väl inte går ut med sin kompis eller partner och så pluggar man igen.
Det är ju faktiskt inte klokt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar