Jag har sprungit idag. Trots att Ester åt från mig nästan hela natten men Majken faktiskt några gånger mindre än vanligt så sprang jag. Jag hade sagt till min man att när han kommer hem vid tre då ska jag springa. När han kom hem var kraften som bortblåst. Och lusten.
Men jag sprang och jag kan. Jag kan springa, fast långsamt. Först sprang jag bland hus och sedan in på skogsvägar. Skog och skog är att överdriva, men ändå. Och bara efter en stund så möter jag en man. Och så blir det så där att nej bara det är en helt snäll man. Men tänk om han vänder om och börjar jaga mig, Tankarna började skena iväg och jag blev mer och mer rädd. Tillslut tänkte jag att om han springer efter mig då ger jag honom en karatespark. Men sen tänkte jag: Vem försöker jag lura. Karatespark, var fick jag det ifrån. Och höften som gör ont när jag springer. Hur ska jag egentligen lyckas med den där sparken. Sedan ser jag en annan man som går precis där vägen delar på sig. Och nej hur gör jag nu. Tänk om han gömmer sig i skogen. Nä nu ger jag upp och springer ut på ängen bredvid istället. Men det gör jag inte för jag börjar tänka på Rickard Wolff och en konsert med honom. För många år sedan då jag fortfarande gjorde kulturella saker.
Ja för nu gör jag inte det så mycket, inte min man heller. Häromdagen satt vi på soffan och tittade på Kulturnytt. Dom listade dom mest fantastiska kulturhändelserna just nu. Den mest fantastiska händer här i min stad just nu: Made-festivalen. Vi bara tittade på varandra. Soffpotatisar. Förslappade varelser rent kulturellt.
Men Rickard sa i alla fall några ord som fastnade: Rädslan urholkar själen. Och det hade han tagit från Fassbinder. Nu låter det som att jag har en massa kulturell kunskap här, men det har jag nog inte. Men i alla fall i samma veva så får jag en tavla av min mamma som hon inte riktigt gillar och har vunnit i ett konstlotteri och den heter just Rädslan urholkar själen. Så det kändes som att just dom orden ska jag inte glömma bort att komma ihåg.
Och där i skogen, ja skog och skog mer dungen, kom dom där orden till mig. Jag sprang vidare och alltså inte ut på ängen och när jag nästan lämnat skogen så står en man och kissar bara en bit från vägen jag springer på. Och då glömde jag dom där orden och sprang fortare än jag någonsin gjort. Kanske kan se det som någon slags intervallträning.
För övrigt tycker jag inga män ska kissa där eller vid vägkanten när man kör bil. Högst märkligt och väldigt onödigt. Skulle inte en kvinna göra. Inte heller skulle hon handla utan tröja.
Sånt tänkte jag på idag. Och att vara kvinna och rädd när man springer är väldigt, väldigt jobbigt och nästan outhärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar